Kväve och fosfor är de två växtnäringsämnen som tillförs i störst mängd inom jordbruket för att livsmedelsproduktionen ska kunna fortgå. Dessa växtnäringsämnen påverkar vattenkvaliteten och kan leda till övergödning av sjöar, vattendrag och hav. Kväveförluster i form av ammoniak påverkar även landmijön.
Sedan den 1 juli 2011 har Havs- och vattenmyndigheten övertagit ansvaret för arbetet med miljökvalitetsmålet Ingen övergödning.
Ingen övergödning, Havs- och vattenmyndigheten
Växtnäring återförs till marken
All mark innehåller kväve och fosfor, men den största delen finns bundet i former som växterna inte kan ta upp. Genom vattentransport (regn) förlorar marken växtnäring. När lantbrukaren skördar grödan förloras också näring, eftersom skörden innehåller växtnäring. Om växtnäringen inte ersätts utarmas förråden, och markens produktionsförmåga avtar.
Växtnäring återförs till jorden främst via stallgödsel, medan återföringen av näringsämnen via slam från reningsverk är relativt liten. År 2008 återfördes 12 procent av fosforn i slammet till åkermark. Även om kretsloppen skulle slutas ytterligare genom till exempel ökad återförsel av slam så sker förluster som behöver ersättas, men det är givetvis viktigt att så långt som möjligt reducera detta behov.
Markens bundna förråd av växtnäring blir tillgängligt för växterna via mikroorganismer. På de flesta jordar sker detta inte tillräckligt snabbt för att göra näringen tillgänglig för växterna i de mängder som främjar god tillväxt och därmed livsmedelsproduktionen. Genom att aktivt gödsla jorden ersätter brukaren förlusterna. Näringen tillförs då ofta i former som växterna kan ta upp direkt. Gödsling kan också användas för att höja en jords produktionsförmåga mer generellt.
Mycket av kvävet i stallgödsel avgår till luften
Den sammanlagda mängden stallgödselkväve och stallgödselfosfor har minskat något under 1900-talet, till följd av minskat antal djur.
Cirka 35 procent av kvävet i stallgödseln avgår till luften i form av ammoniak innan gödseln hamnar i åkerjorden. Ammoniakförlusterna sker i stallet, under lagringen och då gödseln sprids. Tillförseln till åkermark av stallgödselkväve är därför betydligt mindre än produktionen av stallgödselkväve.
Växtnäringen i stallgödsel är inte heller alltid direkt tillgänglig för växterna. Växttillgängligheten hos stallgödselkväve skiljer sig åt beroende på djurslag och gödselhanteringssystem. Detta får betydelse för risken för förluster till vatten.
Fosformängden i stallgödsel försvinner inte ut i luften. Detta gör att det är betydligt säkrare och enklare att fastställa stallgödselns värde som fosforgödselmedel än som kvävegödselmedel. Svensk lagstiftning kring stallgödsel grundar sig också på fosforinnehållet.
Tillförseln av näringsämnen till jordbruksmark med stallgödsel är reglerad i svensk lagstiftning och härigenom styrs hur mycket stallgödsel som får spridas per hektar åkermark. Jordbruksverket har föreskriftsansvar när det gäller olika försiktighetsåtgärder för att minska näringsläckage och olägenheter i samband med lagring och spridning av stallgödsel.
Tillgången till fosfor för mineralgödsel är begränsad
Användningen av mineralgödselkväve har minskat på senare år. Det beror dels på minskad areal åker, dels på effektivare användning. Eftersom kväve har mycket fler och större förlustvägar än fosfor måste kväve ersättas kontinuerligt för att bevara produktionskapaciteten för åkermarken. Mängden kväve som försvinner från marken med skörden är också cirka fem gånger större än mängden fosfor som försvinner.
Råvaran för mineralgödselkväve är luftkväve, medan råvaran för mineralgödselfosfor är fosforrika mineraler. Tillgången på brytvärda fosforfyndigheter är begränsad. Frågan om hur vi ska upprätthålla produktionsförmågan för åkermarken via ett gott fosfortillstånd har därför en tydlig hållbarhetsaspekt.