Ett flertal organiska ämnen innebär en allvarlig hälsorisk och ger långsiktiga skador på växter och djur.
Risken för negativa effekter på djur och människa ökar när ämnet är långlivat i naturen och dessutom har en förmåga att lagras i levande vävnader.
Halterna av många miljögifter har sjunkit
Mycket har blivit bättre de senaste årtiondena. Halterna av många miljögifter har sjunkit i miljön. Till exempel visar Naturvårdsverkets långa mätserier att halten PCB minskat påtagligt i sillgrisslans ägg i Östersjön. Även mängderna av DDT och dioxiner har sjunkit kraftigt i svensk natur.
Det beror dels på att industrin och jordbruket begränsat användningen av de giftigaste ämnena, delvis som en följd av Naturvårdsverkets och andra myndigheters krav. Även utsläppen från industri- och förbränningsanläggningar har minskat i takt med bättre reningsteknik. Det gäller även avloppsreningsverk.
Men bilden är inte enbart positiv. Halten dioxin i Östersjöfisk är så gott som oförändrad sedan 1990-talet. Halten av vissa bromerade flamskyddsmedel i modersmjölk har rentav ökat under de första åren på 2000-talet. Samtidigt fortsätter användningen av kemikalier att öka, ämnen som återfinns bland annat i konsumentprodukter och som så småningom riskerar att hamna i naturen.
Vad är organiska miljögifter?
Många organiska ämnen är byggstenar för allt liv och ingår i naturens ständiga kretslopp. Men det finns även vissa organiska föreningar, framför allt sådana som människan lärt sig att tillverka, som redan i låga halter utgör en risk för allt levande.
Några av de allra giftigaste ämnen vi känner till är organiska ämnen som på ett eller annat sätt har hamnat i miljön. Risken för skador på människor, djur och växtlighet beror av ämnets stabilitet, giftighet och förmåga att bioackumuleras.
- Ämnen som kan skada levande organismer sägs vara toxiska, det vill säga giftiga. Akut giftiga ämnen kan tillfälligt eller permanent slå ut livsfunktioner eller vävnader. Andra ämnen kan vara skadliga på längre sikt, trots att de tillförs i betydligt mindre mängder. Dessa kan påverka centrala livsfunktioner. Något som senare kan leda till exempelvis tumörer, störningar på reproduktionen eller immunförsvaret.
- Stabila ämnen, som inte lätt bryts ned i naturen, har särskilt stora förutsättningar att agera som miljögifter. Det beror dels på att effekten på omgivningen kan bli långvarig, dels att ämnena hinner spridas över stora områden innan de bryts ned. Ämnen som stannar kvar i miljön under lång tid kallas ofta persistenta (långlivade). Livslängden beror både på ämnets egenskaper och omgivande miljö. I havens bottensediment kan det ta hundratals år för en viss mängd dioxin att halveras, medan samma mängd dioxin i luftens atmosfär bryts ned på bara några dygn.
- Risken att ett stabilt ämne åstadkommer skador ökar om det har förmåga att bioackumuleras, det vill säga kan lagras i vävnader hos växter eller djur. Att ett ämne är fettlösligt är vanligtvis ett tecken på att det kan bioackumuleras. Fettlösliga ämnen kan ansamlas i betydligt högre halter i fettvävnader än i omgivningen.
Flera ökända organiska miljögifter hör till gruppen halogenerade aromatiska kolväten. Dessa är i många fall både mycket giftiga, fettlösliga och långlivade. Exempel på sådana ämnen är PCB, DDT och dioxiner.
Läs mer
Rapporten Oavsiktligt bildade ämnens hälso- och miljörisker
Kontakt: Tove Lundeberg, tove.lundeberg@naturvardsverket.se, Britta Hedlund, britta.hedlund@naturvardsverket.se