Miljögifter är ämnen som har en skadlig inverkan på miljön när de släpps ut. De är giftiga, långlivade, tas upp av levande organismer och har en förmåga att spridas i miljön. Det här gäller både vissa organiska ämnen, som PCB, och vissa oorganiska ämnen, som metaller.
Organiska miljögifter
Halterna av många organiska miljögifter i svensk natur har minskat sedan 1970-talet. Även skadorna på djurlivet minskar i omfattning. Det beror bland annat på Naturvårdsverkets arbete. Men faran är inte över. Hela tiden framställs nya kemikalier som slutligen hamnar i miljön.
Människan har under de senaste hundra åren tillverkat och tagit tiotusentals olika organiska ämnen i bruk, ofta i stora kvantiteter. I slutet av 1960-talet kom de första tecknen på att vissa kemikalier hade fått en omfattande spridning i naturmiljön – trots att det aldrig var avsikten. En del av kemikalierna kom att betecknas som miljögifter, eftersom djur som hade utsatts för dem ofta visade tecken på skador.
Metaller
Den svenska skogsmarkens innehåll av kvicksilver, bly och kadmium har ökat markant de senaste århundradena som en följd av stora metallutsläpp till luften både i Sverige och globalt.
Halterna av bly och kvicksilver är så höga att de kan påverka den mikrobiologiska aktiviteten i skogsmarken i stora delar av landet. Näringsomvandlingen i marken störs och kan ge återverkningar på skogsekosystemen som är svåra att förutse.
Den stora mängden av kvicksilver i marken är orsaken till att gädda och andra insjöfiskar numera innehåller så höga kvicksilverhalter att de inte bör ätas för ofta. Gravida och ammande kvinnor bör inte äta dessa fiskarter mer än någon gång per år. Koncentrationerna av kvicksilver i fisk från inlandsvatten är i stora delar av landet cirka fem gånger högre än beräknade naturliga halter.
Livsmedelsverkets kostråd om fisk
Rapport om miljögifter
Läs rapporten Effekter av miljögifter på däggdjur, fåglar och fiskar i akvatiska miljöer.