Tätortsluften var värre förr

För 100 år sedan var luften i våra tätorter troligen långt mer ohälsosam än i dag. Nästan alla hus var försedda med rykande eldstäder som spred sot, kolmonoxid och cancerframkallande kolväteföreningar. Mitt inne i städerna släppte dessutom fabriker ut helt orenad skorstensrök.

Efter andra världskriget ersattes många av bostadshusens enskilda eldstäder med stora panncentraler som gav effektivare förbränning. Sot- och kolväteutsläpp byttes ut mot svaveldioxid. När biltrafiken tilltog ökade även utsläppen av kvävedioxid, bly och partiklar.

Under 1960- och 1970-talet orsakade den dåliga luftkvaliteten i flera tätorter stora skador på byggnadsmaterial och människors hälsa. Stål rostade flera gånger snabbare i stadsluften än i naturen och byggnadsdetaljer av kalk- och sandsten som stått opåverkade i århundraden vittrade sönder på bara några tiotal år.

Rening av rök och avgaser

Flera motåtgärder infördes successivt, sedan utsläppen även resulterat i försurning och övergödning. Skorstenar höjdes, vilket lindrade utsläppsproblematiken i utsläppskällornas direkta närhet. Rökgasrening infördes vid industrier när man övergick till andra energikällor än olja och kol. Och under 1990-talet reducerades trafikens utsläpp genom obligatorisk katalytisk avgasrening för alla nya bilar.

Tillsammans medförde de massiva insatserna att tätortsluftens halter av flera hälsofarliga föroreningar mer än halverades från början av 1980-talet till slutet av 1990-talet. Utsläppen av svaveldioxid och bly tros ha minskats med drygt 90 procent.

Tusentals ton bly släpptes årligen ut i luften från vägtrafiken i Sverige i slutet av 1970-talet. Numera får endast blyfri bensin användas.