Samhällets utsläpp av ozonförstörande ämnen gör att stratosfärens skyddande ozonskikt tunnas ut. Tack vare åtgärder i Sverige och andra länder har den negativa påverkan av ozonnedbrytande ämnen redan börjat minska.
I stratosfären, 10–50 kilometer över våra huvuden, omvandlar solljuset ständigt en del av luftens syremolekyler till ozon. Därmed bildas det naturliga ozonskiktet, som i sin tur absorberar ultraviolett ljus, UV-B-strålning, från solen.
Om strålningen inte absorberades av ozonskiktet skulle den orsaka stora skador på växter, djur och människor, eftersom UV-B-strålningen kan sönderdela molekyler.
I normala fall lyckas bara en liten del av UV-B-strålningen från solen ta sig ner till jordytan. Men på 1970-talet kom de första varningarna om att människans utsläpp av långlivade freoner och andra klor- eller bromhaltiga ämnen kunde tunna ut ozonskiktet. I mitten av 1980-talet visade sig oron vara befogad. Ozonskiktet hade börjat försvagas.
Tunnast över delar av polområdena på våren
Ozonskiktet är allra tunnast över Antarktis. "Ozonhålet" uppstår på våren, då solen sätter fart på ozonnedbrytningen med hjälp av det klor och brom som har samlats under vinterhalvåret.
Tidvis är ozonmängden i stratosfären över Antarktis på senare år drygt 70 procent lägre än normalt. Även över Arktis har man sett en förtunning av ozonskiktet. Mindre men ändå anmärkningsvärda uttunningar (”minihål”) har flera gånger på senare år noterats över Sveriges breddgrader, främst på våren. I början och mitten av 1990-talet minskade ozonskiktets genomsnittliga tjocklek över Sverige med cirka 3 procent.
En viss återhämtning tycks vara på väg tack vare internationella överenskommelser att sluta producera och använda ozonnedbrytande ämnen.
Växtlighet kan ta skada
Växtligheten kan ta skada om det ultravioletta solljuset vid jordytan ökar. Experiment med svensk fjällvegetation har visat att redan en måttlig ökning av den ultravioletta strålningen får flera arter att växa långsammare än normalt.
Forskning visar att produktionen av växtplankton i Antarktis havsområden har minskat med cirka tio procent på senare år. Där uppstår problemet på våren, då UV-B-strålningen är som högst.
För djurens och människornas del innebär ökad UV-B-strålning fara för ögonskador som exempelvis grå starr, och att immunförsvaret försämras. Människan riskerar även att drabbas av olika former av hudcancer om huden inte skyddas från solens ultravioletta ljus.
Av ozonuttunningens medicinska effekter har vi ännu inte sett mer än början. Sannolikt kommer effekterna att kulminera först om flera decennier, eftersom både hudtumörer och grå starr ofta behöver lång tid för att utvecklas.
Länkar
Sök information om ozonskiktet på SMHI:s webbplats
Strålsäkerhetsmyndigheten