|
Genom årlig provtagning och analys av fisk, blåmussla och sillgrissleägg följer den svenska miljöövervakningen förekomsterna av metaller och organiska miljögifter i Östersjön och Västerhavet. |
|
Ett flertal miljögifter i havsmiljön har minskat kraftigt de senaste årtiondena sedan åtgärder satts in. Trots detta finns alltför höga halter kvar på vissa platser både i Östersjön och Västerhavet. Samtidigt har andra nyare ämnen påträffats i allt större mängder.
Fet fisk kan innehålla höga halter miljögifter
Bland svenskar i allmänhet svarar fiskkonsumtionen för en stor del av miljögiftsintaget. Vårt genomsnittsintag av PCB och dioxiner kommer till mer än en tredjedel från fisken vi äter. EU:s gränsvärde för dioxin överskrids för fet fisk i vissa delar av Östersjön. Det gäller framför allt lax och strömming som fiskas längs Norrlandskusten. Sverige och Finland har under flera år beviljats undantag från EU:s regler, och fisken får säljas på den inhemska marknaden. Undantaget har nu permanentats.
Kostråd om fisk finns på Livsmedelsverkets hemsida. Där ges även rådet att undvika fisk som innehåller höga halter av kvicksilver. Det gäller bland annat abborre, gös och gädda och vissa stora rovfiskar.
Skadliga ämnen finns i vardagsartiklar
Bromerade flamskyddsmedel finns i flera olika former och används bland annat i plaster och textilier för att förhindra att produkterna fattar eld. Alla former av bromerade flamskyddsmedel är svårnedbrytbara, men giftigheten (toxiciteten) och hur lätt de ansamlas i miljön varierar.
Halterna av ett flertal lågbromerade flamskyddsmedel ökade stadigt från slutet av 1960-talet i sillgrissleägg men har sedan början av 1990-talet minskat igen. Det högbromerade flamskyddsmedlet HBCDD ökar däremot fortfarande i sillgrissleägg. I sill/strömming, blåmussla och torsk ser trenden olika ut från plats till plats för både hög- och lågbromerade flamskyddsmedel.
Perfluorerade alkylsyror (PFAAs) är fett- och vattenavstötande och används bland annat till impregneringsmedel, inom elektronikindustrin och som ytbehandlingsämnen i textilier och läderprodukter. Efter användning hamnar kemikalierna i avloppsvatten, slam och avfallsupplag och förs därifrån vidare ut i miljön. Under 1990-talet rapporterades om exponentiellt ökande koncentrationer av olika varianter av PFAAs i naturen. I sillgrissleägg har halterna av PFOS, en av de vanligaste varianterna av PFAAs, ökat med cirka 8 procent per år sedan slutet av 1960-talet. Under de senaste åren finns det dock tecken på att denna ökning börjar plana ut. PFOS är ett så kallat PBT-ämne, vilket betyder att det inte bryts ner i naturen, att det ansamlas i organismer och att det har toxisk verkan.
Den organiska tennföreningen tributyltenn, TBT, har använts i båtbottenfärger för att hålla skroven fria från alger och havstulpaner. TBT har också hormonstörande egenskaper som påverkar djurlivet i havsmiljön, även i halter så låga att de knappt är mätbara. Snäckor, musslor och fisk är exempel på organismer som kan påverkas negativt av TBT och andra organiska tennföreningar.
På Kemikalieinspektionens webbplats finns listor på båtbottenfärger som är godkända att använda.
Officiell statistik om miljöfarliga ämnen i kust och hav
På denna webbplats finns officiell statistik om miljöfarliga ämnen.