Värdefulla våtmarker ska bevaras för framtiden. Förutom ett hållbart nyttjande av våtmarker och hänsyn till deras värden behövs även långsiktigt skydd och skötsel.
Sveriges olika våtmarkstyper är väl representerade i de skyddade områdena, mycket tack vare Myrskyddsplanen och Natura 2000-nätverket.
För att bibehålla variationen av olika våtmarkstyper och våtmarksanknutna arter behövs en kombination av långsiktigt skydd, skötsel och restaurering av områden, och restriktivitet med tillstånd och dispenser.
Hot och skyddsbehov
Skyddsbehovet för en våtmark måste avgöras från fall till fall, beroende på om verksamheter eller ingrepp hotar våtmarkens värden. I olika områden kan olika skyddsverktyg krävas för att våtmarken ska vara långsiktigt skyddad.
Ibland kan produktionsinriktat skogsbruk riskera att skada en skyddsvärd våtmark. Markägare kan genom frivilliga avsättningar undanta skog från skogsbruksåtgärder.
Men ofta krävs ersättning för ”avsevärt försvårande av pågående markanvändning” då skogsbruket behöver anpassas eller upphöra. Då är det nödvändigt med till exempel naturreservat, biotopskydd eller naturvårdsavtal för att staten ska kunna kompensera markägaren.
För våtmarker där det inte finns några specifika, identifierade hot kan miljöbalkens bestämmelser om tillståndsplikt vara tillräckligt som skydd mot åtgärder som kan påverka våtmarkens värden negativt. Det gäller till exempel markavvattning, som är förbjudet i större delen av södra Sverige och tillståndspliktigt i norr.
Ibland är skötsel eller restaurering nödvändig för att bevara våtmarkens värden. Skötselersättning eller avtal med markägaren kan behövas för att säkra en varaktig och anpassad hävd, till exempel bete eller slåtter som gynnar vissa arter.
Naturvårdsverket fördelar pengar till länsstyrelserna, som de kan använda för åtgärder i skyddade områden eller i genomförandet av åtgärdsprogram för hotade arter.
Långsiktigt skydd
Nationalpark, naturreservat och biotopskydd är ett långsiktigt skydd. Även till exempel längre naturvårdsavtal kan användas i många fall, förutsatt att avtalet styr markanvändningen i och i anslutning till våtmarken, så att våtmarkens värden skyddas.
Ett Natura 2000-område har långsiktigt skydd då Länsstyrelsen har fastställt bevarandeplanen och genomfört de skyddsåtgärder som planen föreskriver. Bevarandeplanen ska ange de verksamheter och åtgärder som kan hota bevarandevärdena och som därmed är tillståndspliktiga enligt miljöbalken (7 kapitlet 27-29b §§).
I vissa fall kan dessa bestämmelser i miljöbalken räcka för att våtmarken ska vara långsiktigt skyddad. I andra fall kan det vara nödvändigt att även skydda området som naturreservat eller med naturvårdsavtal.
Prioriterade våtmarker
Länsstyrelserna prioriterar arbetet med långsiktigt skydd av våtmarker utifrån en bedömning av hotsituationen för det enskilda området. Generellt bör områdena i Myrskyddsplanen och Natura 2000 komma i första hand för områdesskydd och naturvårdsavtal.
Sverige har ett internationellt ansvar för att bevara våra myrar, vilket bland annat framförts inom Ramsarkonventionen. Våtmarksmiljöer som bör uppmärksammas i arbetet med skydd och naturvårdsskötsel är
- större områden av myr- och naturskogsmosaiker
- hävdade myrar och strandmiljöer
- rikkärr
- källor, källkärr och källpåverkade sumpskogar
- strandlövskogar
- ädellövsumpskogar
- sumpskogar i anslutning till sjöar och vattendrag