Ekonomiska styrmedel har i stort fungerat som ett effektivt sätt att genomföra svensk miljöpolitik och i flera fall också bidragit till teknisk utveckling. Men det kan vara svårt att mäta effekterna av enskilda styrmedel.
Svavelskatten har bidragit till att Sverige klarar sitt utsläppsmål för svavel. Kväveoxidavgiften har kraftigt minskat utsläppen från fasta förbränningsanläggningar. Differentieringen av skatten på bensin och diesel har lett till en snabb övergång till mer miljöanpassade bränslen.
Det kan finnas en motsättning mellan olika motiv för att införa miljöskatter i traditionell mening. Är huvudskälet att tillförsäkra staten en stabil, långsiktig skatteinkomst eller att styra användningen av en vara eller verksamhet så att belastningen på miljön minskar? Om en miljöskatt styr mycket kraftigt så motverkar den nämligen inkomstsyftet – ju effektivare den fungerar, desto mindre gör medborgarna "fel" och desto mindre inkomster får staten.
Men hur mycket bättre har miljön blivit? Det är en fråga som det inte är helt lätt att få svar på, eftersom det kan vara svårt att mäta effekterna av enskilda styrmedel. I många fall kan däremot effekterna av ett ekonomiskt styrmedel för miljön uppfattas som personligt lönsamma. Skatterabatter, pantsystem och olika former av subventioner kan fungera som en drivkraft för att ändra det egna beteendet och behålla de nya vanorna. Genom att ändra det egna beteendet kan man också undvika miljöskatter och på det sättet minska sina utgifter.