Klimatförändringen är en av de svåraste miljöfrågor som människan har ställts inför. Alla världens länder påverkas och alla bidrar till problemet på något sätt. Det krävs internationellt samarbete för att kunna förhindra de allvarliga konsekvenserna av ett förändrat klimat.
FN:s ramkonvention om klimatförändringar (United Nations Framework Convention on Climate Change, UNFCCC) är ramverket för den internationella klimatpolitiken. Klimatkonventionens övergripande mål är att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären ska stabiliseras på en nivå som förhindrar en farlig mänsklig störning av klimatsystemet.
Internationellt samarbete är avgörande
En av förhandlingarnas viktigaste frågor är att nå enighet om ett globalt, långsiktigt mål för minskade utsläpp. Det är en stor utmaning att nå den nivå av växthusgasutsläpp som forskarna bedömer är nödvändig. Särskilt som det i många länder finns stor fattigdom och ett stort behov av utveckling och anpassning till klimatförändringens effekter. För att klara utmaningen är internationellt samarbete avgörande.
Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet är viktiga första steg och redan nu vidtas många åtgärder i internationell samverkan och även nationellt. Men arbetet behöver förstärkas och det pågår ett intensivt arbete för att ena världens länder kring en ny och kraftfull klimatöverenskommelse.
Mer om Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet
COP 17 i Durban, Syfafrika – förhandlingarna roddes i land trots stora svårigheter
Det turbulenta klimatmötet i Köpenhamn, där ett konsensusbeslut som godkände den politiska Köpenhamnsöverenskommelsen inte kunde fattas, medförde att många började ifrågasätta möjligheterna för världen att över huvud taget komma överens i klimatfrågan. Vid klimatmötet i Cancun i december 2010 lyckades dock det mexikanska ordförandeskapet skapa förtroende för processen och världens länder kunde till slut nå en uppgörelse, Cancún Agreement, som förankrade den politiska överenskommelsen i Köpenhamn. Många svåra frågor sköts dock upp till partsmötet i Durban i Sydafrika som hölls i december 2011.
Förhandlingarna blev också besvärliga och en överenskommelse kunde nås först efter långa nattmanglingar och förhandlingar på övertid. Man kom överens om att skapa en färdplan ”the Durban Platform”, som senast 2015 skall leverera ett förslag till ett nytt rättsligt avtal eller protokoll som innefattar alla parter och som skall träda i kraft senast 2020. Parterna erkände också gapet mellan anbud om utsläppsminskningar och vad som krävs för att hålla 2 gradersmålet. En Process startades under ”Durban platform” för att sluta detta gap. Kyotoprotokollet, där de utvecklade länderna, med undantag för USA, gjort åtaganden för att minska utsläpp i en första åtagandeperiod 2008-2012 lyckades överleva, och en andra åtagandeperiod beslutades. Dock med en mycket låg ambitionsnivå och med färre deltagare. Canada, Japan och Ryssland valde att liksom USA stå utanför.
Beslut fattades också om att inrätta den Gröna Klimatfonden, som var ett av de viktiga elementen i Köpenhamnsöverenskommelsen. Industriländerna åtog sig där att mobilisera ett stöd på 100 miljarder dollar per år från 2020 till världens fattigaste länder.