Tillämpning av EU:s två naturvårdsdirektiv

Sidan senast uppdaterad: 28 januari 2011



I sitt vägledningsdokument (Guidance document on the strict protection of animal species of Community interest under the Habitats Directive 92/43/EEC) understryker EU-kommissionen, med hänvisning till bland annat utslag i EG-domstolen, vikten av att artiklarna i direktiven tillämpas med stöd av tvingande nationella bestämmelser.

Det räcker därför inte med att direktivstexten införs i den nationella lagstiftningen utan den måste kompletteras med tillämpningsföreskrifter som klargör hur innehållet i artiklarna ska omsättas i praktiken.

Sektorsmyndigheternas ansvar

Det betyder att det inte är tillräckligt för ansvariga myndigheter att ge allmänna råd om tillämpningen, om detta innebär att myndigheterna saknar möjligheter att beivra brott mot eller brister i tillämpningen av lagstiftningen. Det ankommer närmast på berörda sektorsmyndigheter att ansvara för att den transponering av direktivens bestämmelser som gjorts i svensk lagstiftning omförs till föreskrifter av bindande karaktär.

De berörda myndigheterna, närmast Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Fiskeriverket har därför att se till att det finns lämpligt utformade tillämpningsföreskrifter inom sitt ansvarsområde för i första hand de aktuella bestämmelserna i artskyddsförordningen och jaktförordningen, där direktivens artiklar införts. Idag finns vissa sådana tillämpningsföreskrifter i dessa myndigheternas författningssamlingar.

De bestämmelser i svensk lagstiftning som härrör ur EU:s naturvårdsdirektiv och som denna handbok behandlar berör en mängd olika samhälleliga verksamheter. Det betyder att det inte bara är de närmast ansvariga sektorsmyndigheterna och myndigheter som länsstyrelserna och miljödomstolarna som måste känna till och tillämpa bestämmelserna.

Kommunernas ansvar

Landets kommuner har ansvar för flera frågor som berör skyddade arter. Ett exempel är planärenden, som kan ha en direkt inverkan på de intressen som tillvaratas av artskyddsförordningen och jaktförordningen. Kommunernas kunskap om syftet med och innehållet i förordningarna är därför viktigt.

Svensk lagstiftning

I samband med Sveriges medlemskap i EU förtydligades artskyddet i den svenska lagstiftningen. Habitatdirektivets artskydd var styrande vid införandet i artskyddsförordningen. Följden blev att fåglar fick samma regelverk som de arter som är listade i habitatdirektivets bilaga 4.

Både habitat- och fågeldirektivet är minimidirektiv vilket innebär att de enskilda medlemsländerna kan införa längre gående bestämmelser, som i artskyddsförordningen där fåglarnas skydd är något förstärkt jämfört med i fågeldirektivet.