Vägledningen
Vägledningen utgörs av bland annat ett webbinarium och en publikation. Webbinariet hölls i december 2013 och Vägledning om statusrapporter daterad i juli 2015, publicerades 27 augusti 2015.
Publikationen Vägledning om statusrapporter kan du beställa som trycksak, läsa på webben, eller ladda ner till din dator.
Nyheter
Förändringarna är främst följande:
- Kopplingen mellan olika regelverk som påverkar statusrapporter, främst bestämmelser i 10 kap. miljöbalken (MB) och industriutsläppsförordningen (IUF), har förtydligats.
- Skrivningar om myndigheternas handläggning av statusrapporter och de två inlämningsalternativen (i samband med tillståndsprövning alternativt till tillsynsmyndighet) har utvecklats.
- Situationen för deponier som omfattas av kravet på statusrapport har beskrivits.
- Framtagandet av statusrapporter och förhållandet till bl a MIFO fas 1–inventering har förtydligats.
Sammanfattning
Verksamhetsutövare som omfattas av industriutsläppsbestämmelserna ska upprätta en statusrapport som redovisar föroreningssituationen i mark och grundvatten inom det område där en verksamhet bedrivs eller ska bedrivas. Statusrapporten ska beskriva nuläget i mark och grundvatten. När en verksamhet läggs ner ska statusrapporten användas som jämförelse och utgöra underlag för bedömning av om en betydande förorening har uppstått.
Verksamhetsutövare ska lämna statusrapport antingen till tillståndsmyndigheten vid en tillståndsansökan eller till tillsynsmyndigheten. Om statusrapporten ges in till tillsynsmyndigheten ska det ske senast fyra år efter det att slutsatser för verksamhetens huvudverksamhet har offentliggjorts i EUT, Europeiska unionens officiella tidning.
Det finns undantag från kravet på statusrapport. De verksamheter där det endast är liten risk för att verksamheten ska medföra en föroreningsskada omfattas inte av kravet.
Deponier som omfattas av kravet på statusrapport skiljer sig från andra industriutsläppsverksamheter framför allt vad gäller syftet med verksamheten. Eftersom deponering innebär att i eller på mark förvara material som har förorenande karaktär, har deponier en särställning vad gäller mark- och grundvattenpåverkan bl a i samband med avslutning/godkänd sluttäckning. Eftersom de tekniska kraven för deponier återfinns i deponidirektivet är det inte troligt att det kommer beslutas några specifika BAT-slutsatser för deponier. Det är därför särskilt avgörande vilken som är deponins huvudsakliga verksamhet när det gäller tidpunkt för upprättandet av statusrapport.
Framtagandet av statusrapporter följer en stegvis process som överensstämmer med hur man i Sverige sedan tidigare har tagit fram underlag för bedömning av föroreningssituationen inom ett område. Publikationen beskriver de totalt åtta steg som ska utföras för att utreda om en statusrapport krävs, ta fram underlag till en statusrapport samt producera själva rapporten.
Om statusrapporten
Statusrapporten ska beskriva nuläget i mark och grundvatten. När en verksamhet läggs ner ska statusrapporten användas som jämförelse. I statusrapporten ska sammanfattningsvis följande redovisas:
- Information om föroreningar som förekommer i mark och grundvatten inom det område där verksamheten bedrivs eller avses att bedrivas.
- Information om hur området används när statusrapporten upprättas och tillgänglig information om tidigare användning av området.
- Utförlig beskrivning av metoder, utförande och provtagningspunkter som använts vid miljötekniska undersökningar.
- Relevanta mark- och grundvattenmätningar som avspeglar förhållandena i området.
Begreppet förorening respektive relevanta farliga ämnen
Direktivets (IED:s) krav på statusrapport hänvisar bl a till användning av ”relevanta farliga ämnen” (art 22.2 IED).”Farliga ämnen” är sådana ämnen eller blandningar som tas upp i EU:s klassificieringsförordning (EG 1272/2008).
Vid det svenska genomförandet av direktivet valde dock lagstiftaren att istället använda begreppet ”förorening” (se bl a 10 kap. 5 a och 21 §§ Miljöbalken samt 1 kap 23 § Industriutsläppsförordningen). Detta för att åstadkomma en förenkling eftersom det finns etablerade bedömningsgrunder och kriterier för bedömningen av vad som är en förorening. Även om miljöbalkens föroreningsbegrepp teoretiskt är vidsträckt, omfattar det vid en praktisk tillämpning färre ämnen än vad som följer av begreppet relevanta farliga ämnen.
Eftersom en förorening uppstår först då ett miljö- och hälsofarligt ämne släppts ut i mark eller grundvatten har begreppet ”miljö- och hälsofarliga ämnen” valts i Naturvårdsverkets rapport Vägledning om statusrapporter. Det är även meningen att begreppet ”miljö- och hälsofarliga ämnen”, för ämnen som är aktuella i statusrapporter, inte ska blandas ihop med direktivets begrepp ”relevanta farliga ämnen”.