FRÅGOR SOM BESVARAS NEDAN:
Vad är en industriutsläppsverksamhet?
Industriutsläppsverksamheter är en verksamhet som enligt 1 kap. 2 § industriutsläppsförordningen (2013:250) är tillståndspliktig eller omfattas av ett tillstånd enligt miljöprövningsförordningen (2013:251) med en verksamhetskod som slutar med -i.
Notera att:
- det är den produktionsvolym, kapacitet eller motsvarande som en verksamhet har tillstånd för som avgör om en verksamhet är en IUV, inte den faktiska produktionen.
- så länge en IUV har ett tillstånd gäller tillämpliga bestämmelser i industriutsläppsförordningen, oavsett om verksamheten ligger nere eller har avslutats.
Är horisontella slutsatser och s.k. REF dokument samma sak?
Nej, REF är referensdokument för ett specifikt ämnesområde i den så kallade BREF-processen. De innehåller inte BAT-slutsatser och utgör därmed endast vägledning.
Horisontella slutsatser gäller sektorsövergripande frågor avseende samtliga berörda industrisektorer, t.ex. energifrågor, lagring eller kylsystem. Horisontella slutsatser ska följas (precis som sidoslutsatser) från den dag som inträffar fyra år efter det att slutsatser för huvudsaklig industriutsläppsverksamhet offentliggjorts om de offentliggjordes senast samma dag som huvudslutsatserna.
Finns det några horisontella slutsatser publicerade under IED?
I nuläget finns inga horisontella BAT-slutsatser beslutade under IED. De horisontella BAT-slutsatser som finns är framtagna under IPPC-direktivet.
Det fanns drygt 30 BREF-dokument framtagna under IPPC-direktivet. Dessa revideras under IED och BAT-slutsatser beslutas.
Under tiden tills IPPC-BREF:ar ersätts av slutsatser beslutade under IED ska även BAT-slutsatser enligt IPPC-BREF:ar tillämpas vid tillståndsprövning.
Är överskridande av BAT-AEL straffsanktionerad?
I Naturvårdsverkets handbok, se avsnitt 13, finns vägledning om straffsanktionering av IUF. Utöver det kan följande förtydligas.
Naturvårdsverket känner inte heller till att frågan har prövats av domstol.
Tillsynsmyndigheten ska enligt 26 kap. 2 § första stycket MB anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott. Det innebär enligt Naturvårdsverkets mening en skyldighet för tillsynsmyndigheten att när en överträdelse av en BAT-AEL har konstaterats anmäla denna till polis- eller åklagarmyndigheten.
Är att inte följa de krav som anges i BAT-slutsatser utan utsläppsvärde straffsanktionerat?
Naturvårdsverkets bedömning är att det inte är straffsanktionerat att inte följa en BAT-slutsats utan utsläppsvärde.
När det gäller BAT-slutsatser utan utsläppsvärden är det viktigt att ha i åtanke att det inte är något krav att använda de tekniker som anges och beskrivs i slutsatserna. Beskrivningen av tekniker är inte heller fullständig. Andra tekniker som ger åtminstone samma miljöprestanda kan användas (FM 2013:1, s. 29).
Av 1 kap. 10 § IUF följer att slutsatser utan utsläppsvärden kopplas till bestämmelsen om bästa möjliga teknik i 2 kap. 3 § MB på så sätt att hänsyn ska tas till sådana slutsatser när det bedöms om en verksamhet lever upp till kravet i 2 kap. 3 § MB. Kravnivån innebär att vid bedömning enligt hänsynsreglerna av om de försiktighetsmått som vidtas vid verksamheten är tillräckliga, ska hänsyn även tas till den miljöskyddsnivå/miljöprestanda som slutsatsernas beskrivningar syftar till (Fm 2013:1 s. 28-29). Slutsatser utan utsläppsvärden ska, enligt 1 kap. 10 § IUF, inte tillämpas direkt.
Detta innebär att det i varje enskilt fall behöver bedömas om verksamheten uppfyller kraven på bästa möjlig teknik i 2 kap. 3 § MB. I den bedömningen ska hänsyn tas till BAT-slutsatser utan utsläppsvärden. En rimlighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § MB behöver också göras innan den närmare kravnivån kan bestämmas.
Om tillsynsmyndigheten gör bedömningen att BAT-slutsatser utan utsläppsvärden inte följs, och att detta behövs enligt 2 kap. 3 och 7 §§ MB, kan tillsynsmyndigheten förelägga verksamhetsutövaren att vidta nödvändiga försiktighetsmått vad gäller frågor som inte är reglerade inom ramen för ett gällande tillstånd. Tillsynsmyndigheten är, vad gäller frågor som omfattas av ett gällande tillstånd, hänvisad till att initiera en omprövning av det gällande tillståndet enligt 26 kap. 2 § andra stycket MB (omprövning) (Fm 2013:1 s. 29).
När det gäller straffsanktioner framgår av 1 kap. 1 § IUF vilka bestämmelser i förordningen som meddelats med stöd av 9 kap. 5 § MB (1 kap. 8-18 §§ och 2 kap. 3 §). De bestämmelser som räknas upp i paragrafen och som föreskriver krav på försiktighetsmått för verksamhetsutövare omfattas således av straffsanktioneringen i 29 kap. 8 § första stycket 4 MB.
Som framgår ovan är BAT-slutsatser utan utsläppsvärden inte föreskrivande på det sätt som BAT-slutsatser med utsläppsvärden är och de bryter heller inte rättskraften i ett tillstånd. Enligt 1 kap. 8 § IUF ska BAT-slutsatser med utsläppsvärden gälla som begränsningsvärden. Det är alltså fråga om en bestämmelse som föreskriver krav på försiktighetsmått för verksamheten. 1 kap. 10 IUF, som gäller för övriga BAT-slutsatser, föreskriver däremot inte krav på försiktighetsmått på samma sätt. Istället anges att vid en bedömning om verksamheten bedrivs enligt kraven på bästa möjliga teknik ska hänsyn tas till sådana slutsatser. Kraven på bästa möjliga teknik är något som återfinns i 2 kap. MB. Naturvårdsverkets bedömning är därmed att ett överskridande av en BAT-slutsats utan utsläppsvärde inte är straffsanktionerat.
En verksamhetsutövare har dessutom rätt att bedriva verksamhet enligt vad som följer av tillståndets rättskraft. I det fall det föreligger ett behov av ytterligare krav enligt 2 kap. 3 och 7 §§ MB till följd av en BAT-slutsats utan utsläppsvärde och det rör en fråga som omfattas av ett gällande tillstånds rättskraft bör detta i sig, enligt Naturvårdsverket, medföra att det inte är fråga om en straffsanktionerad överträdelse att inte följa BAT-slutsatsen.
Vad menas med tillsynsbesök på en industriutsläppsverksamhet?
Tillsynsbesöket ska ske genom ett besök på anläggningen. Miljösamverkan Sverige har tagit fram ett förslag till dagordning som utgår från om BAT-slutsatser har publicerats för verksamheten eller inte.
De särskilda krav som tillsynsmyndigheter ska uppfylla vid tillsynsbesök på industriutsläppsverksamheter är:
- Skriftligen redovisa varje tillsynsbesök och lämna redovisningen till verksamhetsutövaren senast två månader efter besöket,
- Återbesöka verksamheten inom sex månader om myndigheten vid det föregående besöket fann någon allvarlig brist,
- Genomföra tillsynsbesök minst vart 3:e år,
- Upprätta ett tillsynsprogram för varje industriutsläppsverksamhet där tillsynsmyndigheten bestämmer hur ofta tillsynsbesök ska genomföras.
I övrigt gäller samma bestämmelser om vad tillsynsbesöket ska innehålla som för verksamheter som inte är industriutsläppsverksamheter.
Hur ska frekvens mellan tillsynsbesök bestämmas?
För industriutsläppsverksamheter finns särskilda krav avseende hur ofta tillsynsbesök ska ske. Enligt 1 kap. 10 a § miljötillsynsförordningen ska tillsynsmyndigheten upprätta och regelbundet uppdatera ett tillsynsprogram för industriutsläppsverksamheten. Enligt samma bestämmelse ska myndigheten i tillsynsprogrammet bestämma hur ofta tillsynsbesök ska genomföras. Tiden mellan två tillsynsbesök ska bestämmas utifrån en bedömning av verksamhetens risk för miljön. Om verksamheten innebär betydande risker för miljön får tiden inte överskrida ett år och i andra fall får den inte överskrida tre år. Det är viktigt att skilja denna bedömning från den t.ex. som görs i miljöbedömningar som innebär en bedömning av om verksamheten innebär en betydande miljöpåverkan.
Hur ska ett tillsynsbesök på en industriutsläppsverksamhet dokumenteras?
Enligt 1 kap 11 § tredje stycket miljötillsynsförordningen (2011:13) ska den operativa tillsynsmyndigheten bl.a. skriftligen redovisa varje tillsynsbesök och lämna redovisningen till verksamhetsutövaren senast två månader efter besöket.
Redovisningskravet ska ses i ljuset av syftet med tillsynen enligt miljöbalken. Av det följer att redovisningen ska innehålla sådana uppgifter som är relevanta för verksamheten i förhållande till tillståndsvillkor och miljöskyddsbestämmelser.
Ligger det inom ramen för framtagandet av statusrapport att undersöka samtliga föroreningar?
En statusrapport är en dokumentation av föroreningssituationen i mark och grundvatten med avseende på förorening av relevanta miljö- och hälsofarliga ämnen vid tidpunkten för upprättandet av rapporten. Med de relevanta miljö- och hälsofarliga ämnen avses alla ämnen som kan orsaka föroreningsskada och som används eller kommer att användas på området för verksamheten.
En verksamhetsutövare ska, när verksamheten har upphört återställa området till det skick det hade enligt statusrapporten. Detta regleras i 10 kap. 5 a § MB. Skyldigheten att återställa enligt denna paragraf uppkommer när skillnaden mellan den aktuella föroreningssituationen vid nedläggningen och den föroreningssituation som anges i statusrapporten beror på en betydande förorening som är hänförlig till den verksamhet som har bedrivits efter det att statusrapporten upprättades.
Statusrapportens fokus ligger således på den framtida föroreningsrisken som kan uppkomma efter framtagande av statusrapporten.
Vad en statusrapport ska innehålla regleras i 23 § industriutsläppsförordningen. Av punkt 4 i denna paragraf framgår att tillgänglig information om tidigare användning av området ska redovisas i rapporten. Att kartlägga vilka ämnen som kan ha förorenat området och om något av de för verksamheten relevanta miljö- och hälsofarliga ämnen kan ha hanterats tidigare är viktigt för att vid nedläggningen kunna bedöma om omfattningen av föroreningar ökat jämfört med läget vid framtagandet av statusrapporten (se steg 4, Vägledning om statusrapport, 10.6 Områdets nuvarande användning och historik). Är det inte fråga om relevanta miljö- och hälsofarliga ämnen kan det t.ex. inte krävas fältundersökningar eftersom det ska vara fråga om tillgänglig information. Samtidigt kan det betonas, vilket också framgår av kommissionens riktlinjer, att det ligger i verksamhetsutövarens intresse att göra en ordentlig kartläggning av status på mark och grundvatten, eftersom det är gentemot denna beskrivning som det kommer att bedömas vilka föroreningar som anses ha tillkommit under den aktuella verksamhetstiden.
Vid beslut att inte upprätta statusrapport behövs det ingen beskrivning av omfattningen av eventuella tidigare föroreningar.
Även om det vid nedläggning av en verksamhet inte skulle bli aktuellt att återställa området till läget enligt statusrapport (10 kap. 5 a § MB) gäller övriga bestämmelser i 10 kap. MB och sanering ska i så fall ske i enlighet med dessa bestämmelser. Detsamma gäller om någon statusrapport inte upprättats eller om det med stöd av övriga bestämmelser i 10 kap. MB finns ett behov av att sanera utöver läget i statusrapporten.