PÅ DEN HÄR SIDAN
De vägledande delarna hittar du i menyn.
Om vägledningen
I 2 kap. miljöbalken återfinns flera grundläggande miljörättsliga principer. Flera av dessa är internationellt etablerade och har gjorts rättsligt bindande i Sverige genom miljöbalken. Det gäller exempelvis försiktighetsprincipen (precautionary principle) och principen om att förorenaren betalar (polluter pays principle).
Principerna som regleras i 2 kap. beskrivs kortfattat och något förenklat nedan. På angränsande sidor kan du fördjupa dig mer de enskilda principerna, hur principerna hänger ihop med varandra och annan lagstiftning samt hur de tillämpas i prövnings- och tillsynsprocessen.
Kapitel 2 i miljöbalken gäller alla
som bedriver eller avser att bedriva
en verksamhet eller vidta en åtgärd
Principerna i korthet
Bevisbörderegeln (2 kap. 1 §) – innebär att verksamhetsutövaren ska kunna visa att de följer kraven enligt miljöbalken.
Kunskapskravet (2 kap. 2 §) – innebär att verksamhetsutövaren ska skaffa sig nödvändig kunskap för att minska risken för skada eller andra olägenheter för människor och miljö.
Försiktighetsprincipen (2 kap. 3 §) – innebär att verksamhetsutövaren ska vidta åtgärder eller begränsningar i sin verksamhet eller vidta andra försiktighetsmått för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller andra olägenheter för miljö eller hälsa uppstår.
Bästa möjliga teknik (2 kap. 3 §) – innebär att det vid yrkesmässig verksamhet ska bästa möjliga användas teknik för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller andra olägenheter för miljö eller hälsa uppstår.
Produktvalsprincipen (2 kap. 4 §) – innebär att verksamhetsutövare ska undvika att använda eller sälja kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan vara skadliga för människors hälsa eller miljön om de kan ersättas med mindre farliga alternativ.
Kretsloppsprincipen (2 kap. 5 §) – innebär att verksamhetsutövare ska hushålla med resurser och minska mängden avfall som uppstår, bland annat genom återanvändning eller återvinning.
Hushållningsprincipen (2 kap. 5 §) – innebär att verksamhetsutövare ska hushålla med energi och i första hand använda förnybara energikällor.
Lokaliseringsprincipen (2 kap. 6 §) – innebär att en verksamhet ska lokaliseras på en plats som ger minsta möjliga intrång och olägenhet för människor och miljö.
Rimlighetsavvägningen (2 kap. 7 §) – innebär att kraven i 2 kap 2–5 §§ och 6 § första stycket endast gäller om det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Detta gäller dock inte när det gäller miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. 4 och 5 §§.
Skadeansvarsprincipen (2 kap. 8 §) – innebär att den som orsakar eller orsakat en skada eller olägenhet för miljön är ansvarig för att den avhjälps.
Stoppregeln (2 kap. 9 och 10 §§) – innebär att verksamheter som kan befaras föranleda skada för hälsa eller miljön trots att försiktighetsmått och skyddsåtgärder som krävs enligt balken vidtagits endast får tillåtas om regeringen finner att det finns särskilda skäl.
Observera att benämningarna här ovan inte är legaldefinitioner.
Syftet med vägledningen
Vägledningens syfte är att samla kunskap och vägledningar om olika delar av 2 kap. Detta innefattar att redogöra för relevanta och vägledande avgöranden framför allt från Mark- och miljööverdomstolen men även avgöranden från underinstanser. I de frågor där Naturvårdsverket tagit ställning redogör vi för vår tolkning av praxis.
Syftet är också att bidra till en ökad transparens i domar och beslut. Vägledningen ska genom redovisning av ställningstaganden och praxis underlätta för tillsyns- och prövningsmyndigheterna att göra bedömningar i enskilda fall samt motivera beslut utifrån bestämmelserna i 2 kap. Genom att tillsyns- och prövningsmyndigheterna tydligare redogör för hur de gjort bedömningarna blir det lättare att förutse vad som kan förväntas i en tillståndsprocess eller tillsynsärende. På så sätt kan rättssäkerheten öka genom att tillämpningen blir mer likvärdig.
Vägledningens delar
I menyn och här nedan finns de vägledande delarna.