Markavvattning är en tillståndspliktig vattenverksamhet och i större delen av södra Sverige är det även förbud mot markavvattning.
Handboken Markavvattning och rensning
Handboken är Naturvårdsverkets vägledning kring markavvattning och rensning.
Den ersatte Naturvårdsverkets allmänna råd 96:3 Markavvattning – Tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser enligt 18c och 18d §§.
Det allmänna rådet är ännu inte upphävt och kan läsas som underlag för ökad förståelse för nuvarande lagstiftning och vissa begrepp.
Handboken kan du ladda ner kostnadsfritt eller beställa som trycksak.
Kompletteringar här på webbsidorna
Vägledningssidorna på webben är ett komplement till handboken. Här lyfter vi några frågor som tas upp i handboken med kommenterar. Vi har också tagit med några vägledande domar som kommit efter att handboken publicerades.
INNEHÅLL NEDAN:
KOMMENTARER OCH FÖRTYDLIGANDEN
Markavvattning är vattenverksamhet
Miljöbalken definierar markavvattning som en åtgärd som utförs
- för att avvattna mark, när det inte är fråga om avledande av avloppsvatten,
- för att sänka eller tappa ur ett vattenområde eller
- för att skydda mot vatten,
när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål.
Historiskt har åtgärderna varit dikning, sjösänkningar eller invallning.
Syfte
Syftet med regelverket för markavvattning är främst att skydda och bevara våtmarker. Formuleringen i miljöbalken medför dock att bestämmelserna omfattar alla åtgärder som görs i syfte att varaktigt avvattna mark för att öka en fastighets lämplighet för ett visst ändamål. Man kan säga att markavvattning är en vattenverksamhet där det är marken som är intressant och vattnet som är ett problem. För att uppfylla kriterierna ska åtgärden också ha en varaktig effekt.
Regelverk
Markavvattning är en tillståndspliktig vattenverksamhet och i stora delar av södra och mellersta Sverige, samt utpekade områden, är markavvattning förbjuden. Det betyder att markavvattningsåtgärder i dessa områden förutom tillstånd även behöver en dispens från förbudet för att kunna genomföras.
För att bedöma om en åtgärd är markavvattning eller inte är det viktigt att utgå från definitionen i miljöbalken. Det är syftet med åtgärden som avgör om den kan betraktas som markavvattning.
De bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar som huvudsakligen har miljöanknytning finns i miljöbalken 11 kap, medan övriga bestämmelser finns i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (1998:812).
Vilket vatten avses när man pratar markavvattning?
Allt vatten förutom dagvatten kan omfattas av markavvattningsbegreppet.
Vid exempelvis dikning för skogs- eller jordbruksproduktion kan markavvattningsåtgärden innebära bortledande av fritt markvatten eller grundvatten för att öka tillväxten.
På vissa marker kan det krävas avledande av yt- eller grundvatten från ett vattenområde (våtmark/torvmark) för att permanent sänka ytvatten eller grundvattennivån och därmed möjliggöra för exempelvis vägbyggen, torvtäkter, skogs- eller jordbruk.
Skydda mot vatten
Med skydda mot vatten menas åtgärder som görs för att varaktigt skydda ett markområde från översvämning. Det vanligaste är att man bygger en vall. För att skyddet (vallen) ska vara en markavvattningsåtgärd behöver den vara placerad inom ett vattenområde och skydda mot vatten som förekommer inom vattenområdet. Det kan röra sig om mark som regelbundet översvämmas på grund av variationer i vattennivå i närliggande vattendrag och sjöar, eller mark som behöver skydd mot en konstant hög vattennivå. Vallar eller andra åtgärder som är till för att skydda mot ytligt rinnande vatten i samband med regn, snösmältning eller avverkningar uppströms bör inte anses vara markavvattning.
Markavvattningsvallar och dammsäkerhetstillsyn
En vall uppfyller kriterierna för att klassas som en damm. Därför omfattas markavvattningsvallar även av reglerna för dammsäkerhetstillsyn. Särskilt för vallar som skyddar mot vatten i städer är regelverket av betydelse då konsekvenserna blir större om vallen inte håller.
Varaktighet
Att en åtgärd varaktigt ska öka en fastighets lämplighet för ett visst ändamål ska vara vägledande för bedömningen av om åtgärden är markavvattning, och det är effekten av åtgärden som ska vara varaktig.
Naturvårdsverket anser att bedömningen angående varaktigheten ska utgå ifrån att effekten av åtgärden minst ska bestå under tiden för exploateringsprojektets genomförande. Avvattnande åtgärder som krävs för en kortare period, exempelvis temporära diken inom en täktverksamhet eller skyddsdikning efter skogsavverkning, är inte att betrakta som en varaktig åtgärd och är inte markavvattning, men kan vara en annan vattenverksamhet.
Dagvatten eller avloppsvatten
Diken som anlagts för att ta hand om dagvatten är inte markavvattningsdiken. Vattnet i dikena är antingen dagvatten, eller avloppsvatten. Dagvatten är t ex. regn eller smältvatten från tak, vägar och annat. Om kommunen har inrättat ett verksamhetsområde för dagvatten är vattnet inom verksamhetsområdet ett avloppsvatten och ska hanteras enligt 9 kap. miljöbalken. Dagvatten som avleds genom ett öppet dike eller nedgrävd ledning inom detaljplanerat område är också avloppsvatten. När man tar hand om sådant vatten är det avloppsvatten och inte markavvattning.
Miljööverdomstolen (MÖD) har i två vägledande domar resonerat kring begreppen markavvattning, dagvatten och avloppsvatten.
I den ena domen (M 2257-13) resonerar MÖD om avledande av vatten utanför verksamhetsområde eller detaljplan ska bedömas som dagvatten eller markavvattning. De anser att bedömningen måste göras med utgångspunkt från syftet med bestämmelserna om markavvattning och med hänsyn till omfattningen av de åtgärder som typiskt sett brukar hänföras till markavvattning. Dagvatten som avleds från en eller enstaka fastigheter utanför detaljplanelagt område är inte avloppsvatten men inte heller markavvattning. Det betyder att varken reglerna för markavvattning eller reglerna för avloppsvatten gäller och att varken kommunen eller länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för åtgärden.
I den andra domen (F 514-13) anser MÖD att det är fråga om avloppsvatten och inte markavvattning, om anordningar (exempel rörledningar eller diken) utförs för att avleda vatten för viss eller vissa fastigheter, men även för att avleda vatten från en delsträcka av en väg.
Husdränering
En dränering av en byggnad är inte att betrakta som markavvattning. Husdränering kan krävas på alla typer av marker och utförs inte med syfte att öka fastighetens lämplighet för bebyggelse utan kan jämställas med skyddsdikning. Om marken däremot är för blöt för att bebyggas är det markavvattning att dränera den. Detta gäller oavsett om det är utanför eller inom detaljplanerat område.
Väg- och järnvägsdiken
Att anlägga diken längs med vägar eller järnvägar för att enbart avvattna vägkroppen och transportera dagvatten från vägen är inte markavvattning. Men om vägbanken varaktigt måste skyddas mot vatten från ett vattenområde eller höga grundvattennivåer så är det markavvattning eftersom åtgärderna behövs för att öka fastighetens lämplighet för att anlägga vägen.
Bortledande av grundvatten – markavvattning
I förarbetena till miljöbalken står att vattenverksamheten bortledande av grundvatten även omfattar bortledande av s.k. skadligt vatten. Vid exempelvis schaktning för väg eller järnväg eller vid täktverksamhet uppstår ibland ett behov av att bortleda skadligt grundvatten för arbeten under grundvattennivån. Detta bortledande omfattas inte av markavvattningsdefinitionen om det inte sker vid markytan utan är en annan vattenverksamhet.