Från flera av de förorenade områdena sprids idag föroreningar till omgivningen. Andra innebär risk för spridning inom en mer avlägsen eller näraliggande framtid. På flera håll i landet utgör idag de förorenade områdena ett större miljöhot än de pågående miljöfarliga verksamheterna.
Vägledningen Efterbehandlingsansvar
Avsikten med denna vägledning är att beskriva miljöbalkens regler om ansvaret för utredningar och efterbehandling av förorenade områden och den praxis som har vuxit fram under de senaste åren. Detta för att skapa bättre förutsättningar för tillsynsmyndigheterna att ställa krav på ansvariga att vidta efterbehandlingsåtgärder.
Tillsynsmyndigheter ska kunna använda vägledningen som uppslagsbok och referenslitteratur för de regler och den praxis som finns på området. Vägledningen ger inte riktlinjer för hur tillsynsmyndigheten ska planera och bedriva arbetet med förorenade områden. För allmän vägledning om hur detta arbete bör bedrivas hänvisas till Naturvårdsverkets handböcker om operativ tillsyn (2001:4) och egenkontroll (2001:3).
Förteckningen över nedlagda gruvor
Förteckningen över stängda och övergivna avfallsanläggningar (gruvor) enligt förorening (2008:722) om utvinningsavfall innehåller uppgifter om namn på avfallsanläggningsområde, län samt kommun. Uppgifterna har hämtats från de 21 länsstyrelserna och databasen över förorenade och potentiellt förorenade områden (EBH-stödet). Förteckningen innehåller gruvor i riskklass 1 och 2 inom branscherna sulfidmalm, järnmalm, men även avfallsanläggningar med utvinningsavfall från industrimineralbrytning (kalk, fältspat, m.fl.), stenbrott (ballast m.m.) samt grus och torvtäkter. Utöver dessa uppgifter omfattar förteckningen även dammkonstruktioner och sandmagasin där ett dammras skulle kunna ge upphov till skador och därmed utgör allvarliga hot mot människors hälsa eller miljön.
Exempel på efterbehandling av gruvavfall
Faluprojektet
Regeringen beslöt 1987 att tillsätta Dalälvsdelegationen med uppdrag att utarbeta ett åtgärdsprogram för att rena Dalälven. Det omfattade bland annat tungmetaller. Älven tillförde mer tungmetaller till Bottenhavet än någon annan älv och metallerna kom huvudsakligen från upplag av gruvavfall. Gruvavfallet i Falun visade sig vara den helt dominerande källan till utsläpp av tungmetaller till Dalälven. Faluprojektet blev en följd av delegationens arbete och det avtal om efterbehandling av gruvavfall i Falun som träffades mellan Stora Kopparbergs Bergslags AB och tillsynsmyndigheterna.
Under en femtonårsperiod har åtgärder genomförts på de tre områden i Falun som dominerade metalläckagen. Åtgärderna inom Faluprojektet har nu genomförts och har slutrapporterats i en sammanfattande slutrapport och fem delrapporter.
Saxbergsprojektet
Saxbergsgruvan i Ludvika kommun startade i slutet av 1800-talet och drevs fram till 1988, då malmen var slut. Det man bröt var främst zink och bly av hög halt. 1990 kom Boliden Mineral AB och Naturvårdsverket överens om att genomföra ett gemensamt efterbehandlingsprojekt av sandmagasinen, industriområdet vid gruvan och det förorenade området nere i Saxdalen. Projektet pågick under fyra år och processen och resultaten finns beskrivna i en rapport från projektledningsgruppen.
Blaikengruvan och Svärtträskgruvan
Blaikengruvan och Svärtträskgruvan är två gruvområden i Västerbottens län. Gruvverksamheten vid de båda områdena bedrevs främst i form av traditionell dagbrottsbrytning. Vid Blaikengruvan bröts zink, guld, bly och vid Svärtträskgruvan främst zink. ScanMining AB erhöll år 2002 tillstånd för gruvverksamhet vid både Blaiken och Svärtträsk men själva gruvbrytningen startade först 2006. År 2008 förvärvade Lappland Goldminers Sorsele AB de båda gruvorna och startade med produktions förberedande åtgärder som huvudsakligen finansierades av moderbolaget Lappland Goldminers AB. Vid den produktions förberedande brytningen konstaterades att halten malm var lägre än väntat vilket i sin tur resulterade i att brytningen inte återupptogs och bolaget ansökte om konkurs 2012.
Vid tillfället för konkursen var den ekonomiska säkerheten, som skulle avsättas successivt, mycket begränsad. Beloppet var långt ifrån tillräckligt i förhållande till den skada som verksamheten hade medfört.
Sedan 2012 har Naturvårdsverket bekostat rening av lakvatten från de båda gruvorna i syfte att minska metallhalten i lakvattnet. År 2014 beviljade Naturvårdsverket bidrag för efterbehandling av Svärtträskgruvan och åtgärden är för närvarande i fullgång. Den till ytan större Blaikengruvan är ett mer omfattande projekt där beslut om åtgärd togs 2018-12-20. Åtgärder och vattenrening vid gruvan kommer pågå under lång tid framöver.