Vad är friluftsliv?

Synen på vad friluftsliv är skiljer sig åt mellan olika människor. Här är stöd för dialog om friluftsliv.

Vägledning

Målgrupp

  • Kommunala tjänstepersoner som arbetar med friluftsliv, planering, naturvård samt kultur- och fritidsfrågor
  • Kommunpolitiker med intresse för att lyfta friluftslivsfrågorna
  • Länsstyrelsen som kan stödja kommunerna i arbete med friluftsliv
  • Övriga aktörer inom friluftslivet

2019-05-08: Ändrat målgrupp tjänstemän till tjänstepersoner/ Anna Richter

Friluftsliv bygger i grunden på ett möte mellan människa och natur. I mötet uppstår en upplevelse som är individuell och skapar värde på olika sätt, för olika människor. Vad friluftsliv är och vad det omfattar varierar och väcker olika associationer för olika människor.

Naturvårdsverkets arbete utgår från definitionen i förordningen SFS 2010:2008:

Friluftsliv är vistelse utomhus i natur-
och kulturlandskap för välbefinnande och
naturupplevelse utan krav på tävling.

Grundläggande för friluftslivet är att det finns natur att vara i, det vill säga tillgång till natur. Att naturen är tillgänglig på olika sätt är också en förutsättning och där är allemansrätten en grundförutsättning.

Naturvårdsverket har utarbetat bärande principer för sitt arbete med friluftsliv. Dessa principer kan vara till stöd för när kommunen diskuterar inriktning och prioritering för sitt eget arbete med friluftsliv. Bärande principer för Naturvårdsverkets friluftslivsarbete: 

  • Vi arbetar för ett friluftsliv för alla. Så många som möjligt ska ha nära till naturen – oavsett vem man är och var i Sverige man bor.
  • Allemansrätten är en viktig förutsättning för friluftslivet. Den stödjer möjligheterna och tydliggör skyldigheterna för människors vistelse i naturen.
  • Värden av friluftsliv som vi prioriterar i vårt arbete är: naturnära, långsiktigt hållbart, allemansrättsbaserat, miljövänligt, avkoppling och hälsa.  

Är friluftsliv samma sak för kommuninvånare som för besökare?

(ur Vägledning om kartering av naturområden för friluftsliv)

Områden viktiga för kommuninvånares och besökares friluftsliv kan skilja sig åt. Det lokala begreppet friluftsliv handlar, som vi bedömer i vår kommun, i många stycken om ett sätt att leva/en livsstil där man inte tänker i begreppet ”friluftsliv”. Man plockar bär, jagar, fiskar, strövar, åker skidor, kör skoter med mera i sin livsmiljö, inte i ett friluftsområde. Det handlar ofta om naturområden man traditionellt nyttjat, både ”hemmamarker” och områden längre bort från byn eller tätorten. Det rör sig då om stora delar av kommunens areal. Men lokalbefolkningen vistas också i stor utsträckning i samma friluftsområden som besökare, såsom mer tillrättalagda friluftsområden, vandrings-, skoter- och skidleder, områden med dass, vindskydd och/eller natur- och kulturvägledningsinformation. Besökare kan även nyttja områden som lokalbor sällan använder för friluftsliv, till exempel de som är ”paketerade” av besöksnäringen. Lokalbefolkningen kan också vara ”besökare” i olika delar av sin stora egna hemkommun.

Hur ser svenskarnas friluftsliv ut?

Som stöd i diskussioner om vad friluftsliv är kan du använda undersökningar, forskning och trendspaningar. Det finns flera olika undersökningar om svenskars friluftsliv. Det är dock svårt att följa utvecklingen över tid då metoderna har ändrats genom åren.

Hur ser kommunernas arbete med friluftslivsarbete ut?

Som omvärldsspaning om friluftsliv kan det vara av värde att ta del av undersökningen Sveriges friluftskommun. Arbetet med friluftsliv ser olika ut i olika kommuner. Varje år undersöker Naturvårdsverket kommunernas friluftslivsarbete och delar ut pris till bästa friluftskommun. Syftet med priset är att stimulera och uppmuntra kommunernas arbete med friluftsliv. För att få utnämningen Sveriges friluftskommun ska kommunen arbeta långsiktigt med friluftsliv. Undersökningen ställer frågor om planering för friluftsliv, information och samarbete om friluftsliv samt aktiviteter för friluftsliv.

Friluftsliv med andra ord

Mot bakgrund av att friluftsliv betyder olika saker för olika människor kan begreppet ibland vara begränsande, svårt att använda eller svårt att förstå. När kommunen kommunicerar friluftsliv kan uttrycken målgruppsanpassas så att målgruppen förstår och känner sig berörd. Nedan är exempel på formuleringar som kan användas i stället för uttrycket friluftsliv i olika sammanhang: 

  • Utomhusvistelse för välbefinnande
  • Naturupplevelser utan krav på prestation
  • Vistelse utomhus i naturen 
  • Strövande i skog och mark
  • Vistelse i landskap för välbefinnande och rekreation
  • Natur- och kulturupplevelser i olika landskap
  • Vistelse i naturmiljöer för barn i staden

Lagstiftning

Lagstiftning

Friluftsliv innefattas i bestämmelser i flera lagstiftningar. Här nedan kommenterar vi hur allemansrätten är reglerad samt hur friluftsliv finns reglerat i miljöbalken och plan- och bygglagen.  

Allemansrätten i lagstiftningen

Allemansrätten är en grundförutsättning för friluftsliv. Det är en sedvanerätt som är grundlagsskyddad (2 kap. 15 § regeringsformen) och den innebär att vi får vistas i naturen oavsett vem som äger marken. Med allemansrätten följer krav på hänsyn och varsamhet – mot natur och djurliv, mot markägare och mot andra människor i naturen. Se Naturvårdsverkets information om allemansrätten för mer information.

Miljöbalken

Bestämmelserna i miljöbalken syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer försäkras en hälsosam och god miljö (1 kap. 1 § miljöbalken). I 3 kap. 6 § miljöbalken framgår att mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse ur allmän synpunkt med hänsyn till bland annat friluftslivet ska skyddas så långt som möjligt mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Vidare anges att behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter särskilt ska beaktas. I 3 och 4 kap. miljöbalken finns områden utpekade som är av riksintresse för friluftsliv. I 7 kap. miljöbalken finns bestämmelser om områdesskydd som kan ge viktiga förutsättningar för friluftsliv, till exempel nationalparker, natur- och kulturreservat.

Plan- och bygglagen

Planering, byggande och förvaltning har stor betydelse för att bevara, utveckla och skapa förutsättningar för friluftsliv både i den byggda miljön och i landskapet i stort. Parker, grönområden, vatten samt natur- och kulturlandskapet är rumsliga förutsättningar för friluftsliv. Av bestämmelserna om allmänna intressen i 2 kap. plan- och bygglagen samt i förarbeten framgår att grönområden är en grundläggande komponent i en ändamålsenlig markanvändningsstruktur.

Utgångspunkten vid all prövning av frågor enligt PBL är att hänsyn ska tas till både allmänna och enskilda intressen. Vid planläggning ska hänsyn tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finns parker och andra grönområden samt lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse (2 kap. 7 § PBL). 

I Boverkets författningssamling finns föreskrifter om byggnader och anläggningar. Till exempel finns föreskrifter rörande tillgänglighet till byggnader och anläggningar som är relevanta vid friluftslivsplanering.

Sektorslagstiftningar

Frånsett ovanstående lagstiftningar berörs friluftsliv i hög grad av bestämmelser och tillämpning av lagstiftningar för olika samhällssektorer. Skogsvårdslagen är central, men det finns många andra lagstiftningar som påverkar friluftsliv, till exempel skollagen, väglagen och lag om byggande av järnväg.

Referenser

Bakgrund

Bakgrund

Den här vägledningen är framtagen av Naturvårdsverket. Calluna AB och Landskapslaget AB har under 2018 bidragit med underlag baserat på tidigare material från pilotprojekt om kommunala friluftslivsplaner, forskarrapport om kommunala friluftslivsplaner utgiven av Naturvårdsverket (2015) och arbetsmaterial från workshops som genomförts bland annat på Naturvårdsverkets konferens Tankesmedja för friluftsliv. En referensgrupp bestående av forskare, kommunala tjänstepersoner samt handläggare hos Boverket har granskat och lämnat synpunkter under vägledningens framtagande.

Vägledningen publicerades 30 april 2019.