Med en stor förbränningsanläggning menas en förbränningsanläggningar med minst 50 megawatt (MW) installerad tillförd effekt. Det finns i Sverige cirka 150 stora förbränningsanläggningar.
För stora förbränningsanläggningar krävs dels tillstånd för att bygga och driva, och dels finns en förordning som innehåller högsta tillåtna utsläppsnivåer. I tillståndsbeslutet anges villkor för påverkan på miljön, till exempel hur mycket föroreningar som får släppas ut. I många fall är villkoren i tillståndet strängare än motsvarande bestämmelse i förordningen.
Tillstånd
Regler om tillståndsplikt finns i 9 kap. 6 § miljöbalken och 1 kap. 3 § miljöprövningsförordningen. Tillståndsplikt gäller enligt 21 kap. 8 och 9 §§ för förbränningsanläggningar med en total installerad tillförd effekt av 50 MW eller mer. Verksamhetskoderna är 40.40-i och 40.50-i, där –i indikerar att verksamheten klassas som industriutsläppsverksamhet.
För att avgöra om storlekgränsen 50 MW överskrids ska effekten för alla förbränningsanläggningar på platsen summeras för alla enskilda förbränningsanläggningar (alltså alla pannor, gasturbiner och stationära förbränningsmotorer). Summeringen ska ske för alla dessa oavsett vilka bränslen som används, alltså även för avfallsklassat bränsle. Om summan blir 50 MW eller mer krävs tillstånd enligt miljöbalken för att bygga eller driva anläggningen.
Förordning med särskilda bestämmelser
I förordningen (2013:252) om stora förbränningsanläggningar anges krav på högsta tillåtna utsläpp av stoft, kväveoxider, svaveldioxid och kolmonoxid. Det är också noggrant beskrivet hur utsläppen ska mätas.
Bestämmelserna i förordningen anger endast den lägsta miljöambitionen som alltid ska gälla för alla berörda anläggningar. Villkoren i tillståndet ska däremot sättas med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. I många falla leder det till strängare krav än vad som anges i förordningen (2013:252) om stora förbränningsanläggningar.
Förordningen genomför huvuddelen av kapitel III i industriutsläppsdirektivet (2010/75/EU). Förordningen trädde ikraft 2013 för nya anläggningar och den 1 januari 2016 för befintliga. Innan dess fanns liknande krav, som dock i de flesta fall var mindre stränga. De fanns i en föreskrift från Naturvårdsverket med det långa namnet "Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:26) om utsläpp till luft av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer".
Förordningen gäller för förbränning av bränsle som inte är avfall, samt för de avfall som anges i 17 § förordning (2013:253) om förbränning av avfall.
För att avgöra om tröskelvärdet 50 MW överskrids ska effekten för de enskilda förbränningsanläggningarna summeras, men exakt vilka som ska ingå i summeringen avgörs av en krånglig regel om rökgaskanaler, skorstenar och de enskilda förbränningsanläggningarnas ålder. Regeln brukar benämnas skorstensregeln.
Tillämpningsområdet för förordningen är alltså smalare än för de verksamhetskoder i miljöprövningsförordningen som beskrevs längre upp.
Ändring i 24 och 25 §§ förordningen
Regeringen beslutade i juni 2016 att ändra i förordningens bestämmelser om mätning av utsläpp. Ändringarna gäller 24 och 25 §§ förordning (2013:252) om stora förbränningsanläggningar och berör de fall kontinuerlig provtagning inte är ett krav enligt 21 eller 22 §§.
Vad gäller icke kontinuerlig mätning av utsläpp av NOx, SO2, stoft och CO enligt 24 § förordningen kommer huvudregeln även fortsättningsvis vara att mätning ska göras minst en gång var sjätte månad. Ändringen har betydelse för spets- och reservanläggningar. För dem får mätning nu istället göras efter 700 drifttimmar, i de fall det inträffar senare än ett halvår efter den förra mätningen. Dock måste mätning göras en gång per år.
Även bestämmelsen i 25 § förordningen, om tillsynsmyndighetens rätt att meddela dispens ändras. Dispens får nu ges om att utsläppen "kontrolleras på annat sätt". Det krävs alltså inte "mätning". Dispensbeslut ska bedömas i enlighet med de allmänna hänsynreglerna i 2 kap. miljöbalken. För träbränsle eller lågsvavlig olja förmodar vi dock att dispensbeslut kan komma att fattas som innebära att utsläppen inte behöver mätas i skorstenen utan endast kontrolleras genom att halten svavel i bränslet analyseras med lämpligt intervall eller vid byte av leverantör.
Dispens enligt 25 § är, liksom tidigare, inte möjlig för stoft, kolmonoxid eller totalkvicksilver.
Bestämmelsen i 25 § ändrades också så att dispensbeslutet inte behöver innehålla villkor om att mätningarna ska följa standarder. Texten om standarder är kvar i paragrafen och gäller automatiskt för en verksamhetsutövare som får dispens.
Bestämmelserna i 21 - 25 §§ förordningen läses allmänt på det sättet att paragraferna analyseras stegvis, först 21 och 22 §§, sedan 24 § och i de fall det behövs, slutligen 25 §. Om det enligt 21 och 22 §§ gäller krav på kontinuerlig mätning, så gäller också det som anges i 23 §. Om däremot undantag från kontinuerlig mätning gäller enligt 21 eller 22 §§ så analyseras 24 § för att avgöra vilka krav på icke kontinuerlig mätning som krävs. Slutligen innebär 25 § att tillsynsmyndigheten i enskilda fall kan besluta om dispens från kravet i 24 § första punkten, men endast i de fall det inte är orimligt vid bedömning enligt 2 kap miljöbalken. Det sistnämnda följer av 2 kap. 1 § första stycket miljöbalken.
Vägledning till förordningen
Naturvårdsverket har tagit fram en vägledning som beskriver förändringarna som förordningen innebar jämfört med den lagstiftning som föregick förordningen. Som separata delar av den vägledningen har vi också tagit fram en uppdatering och komplettering av avsnitt 4.6, samt en komplettering med ett nytt avsnitt, 5.1.4. Genom att publicera dessa separat tillgängliggör vi informationen tidigare än vad som annars skulle vara möjligt. Vid nästa uppdatering av det större vägledningsdokumentet kommer dessa avsnitt att lyftas in.
Flera av bestämmelserna i förordningen är de samma som i den äldre lagstiftningen. För andra är innebörden densamma även om ordalydelsen ändrats. För vägledning om sådana bestämmelser hänvisar vi till våra tre vägledningsdokument Förbränningsanläggningar Vägledning del 1, del 2 respektive del 3, vilka finns längre ner på denna webbsida.
Förslag till förändring
Naturvårdsverket har till Miljö- och energidepartementet lämnat förslag på ändringar av denna förordning. I januari 2014 överlämnade vi några enklare ändringsförslag. I september 2014 överlämnade vi en större promemoria med förslag på ändringar som vi hade remitterat under våren 2014. Ett av de förslagen gäller hur EU-kommissionens beslut om start- och stopperioder kan genomföras. I övrigt föranleds förslagen huvudsakligen av inkomna synpunkter från verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter, vilka visat på behov av tydliggöranden.
Miljö- och energidepartementet har haft svårt att prioritera arbetet med att genomföra dessa ändringsförslag. Tills vidare gäller förordningen som den är skriven. Våra skrivelser redovisar de tolkningssvårigheter som finns.
Vägledning till den gamla föreskriften
Innan förordningen trädde i kraft gällde Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2002:26 för dessa anläggningar.
Äldre vägledning som fortfarande är relevant
Både Naturvårdsverket och Miljösamverkan Sverige har tagit fram vägledning om NFS 2002:28 som till stora delar är tillämplig i sak även under förordningen (2013:253) om förbränning av avfall. Paragrafreferenser stämmer förstås inte. Vägledningarna kompletterar varandra så det är väl värt att läsa båda.
Naturvårdsverket har tagit fram tre vägledningsdokument om reglerna om stora förbränningsanläggningar och om avfallsförbränning. De två regelverken är huvudsakligen olika, men de har en del regler som är lika eller likartade. De beskrivs i det tredje vägledningsdokumentet. Målgruppen för dessa dokument är tillsynsmyndigheter, tillståndsmyndigheter och de som arbetar med eller på förbränningsanläggningar.
Miljösamverkan Sveriges vägledning
Miljösamverkan Sverige har tagit fram ett handläggarstöd, i form av checklista för tillsynsbesök samt en tolkningshjälp för reglerna om förbränningsanläggningar. Tolkningshjälpen tar upp några frågeställningar som inte berörs i Naturvårdsverkets vägledningsdokument. (Länken innehåller både en rapport och en checklista)