Avfall får endast förbrännas i anläggningar som uppfyller högt ställda krav. Det är inte tillåtet att bränna avfall i mindre anläggningar, såsom en villapanna eller kamin. I Sverige finns det cirka 80 anläggningar som är så avancerade att de uppfyller kraven.
Förbränningsanläggningar omfattas av tillstånds- och anmälningsplikt enligt miljöbalken, tre förbränningsförordningar och BAT-slutsatser. Respektive lagstiftning innehåller ett antal undantag som medför att bestämmelsernas tillämpningsområden inte helt sammanfaller.
En översiktlig vägledning kring de olika kategorierna av förbränningsanläggningar och respektive lagstiftnings tillämpningsområde finns på sidan Förbränning.
Naturvårdsverket har tagit fram flera vägledningar om förbränningsanläggningar och regelverk som verksamheterna omfattas av.
Se även flik ovan med samlade länkar till lagstiftning.
INNEHÅLL NEDAN:
Tillstånd och anmälan
Regler om tillstånds- och anmälningsplikt finns i 9 kap. 6 § miljöbalken och 1 kap. 3 och 10 §§ miljöprövningsförordningen (MPF). För förbränning av avfall gäller endera tillståndsplikt eller anmälningsplikt.
Naturvårdsverket menar att en förbränningsanläggning som förbränner avfall träffas av såväl 21 kap. MPF, då verksamheten producerar el och /eller värme, som 29 kap. MPF, då verksamheten förbränner avfall. För ytterligare vägledning kring klassificering av förbränningsanläggningar som förbränner avfall se:
Tillstånd
Tillståndsplikt gäller alltid om farligt avfall förbränns, enligt 29 kap 5-8 §§ MPF. Tillstånd krävs också för förbränning av icke-farligt avfall av olika mängd, enligt 29 kap. 9-16 §§ MPF. Särskild tillståndsplikt gäller vid förbränning av viss mängd djurkroppar eller animaliskt avfall enligt 29 kap. 13 och 14 §§ MPF. På sidan om Förbränning av animaliska biprodukter finns mer vägledning om regelverket kring den typen av förbränning.
Anmälan
Anmälningsplikt gäller för förbränningsanläggningar som förbränner mindre än 50 ton icke-farligt avfall per år, 29 kap. 17 § MPF. Detta under förutsättning att förbränningsanläggningen har en installerad tillförd effekt mindre än 20 megawatt.
Förordning med särskilda bestämmelser
Särskilda bestämmelser om förbränning av avfall finns i förordning (2013:253) om förbränning av avfall (FFA). Förordningen genomför huvuddelen av industriutsläppsdirektivet, kap. IV (2010/75/EU). Förordningen trädde ikraft år 2013. Innan FFA genomfördes fanns liknande krav i föreskriften ”Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:28) om avfallsförbränning”. Kraven har varit ungefär desamma sedan år 2002 men skärptes ytterligare något i och med att IED genomfördes.
I FFA anges krav på hur anläggningen ska vara konstruerad och hur den ska drivas, det finns bland annat krav på kunskap om vilka avfall som tas emot för förbränning. Det anges stränga utsläppskrav för utsläpp till luft och vatten, vilket innebär att högeffektiv reningsutrustning måste finnas. Vidare anges hur utsläppen ska mätas, i många fall krävs kontinuerlig provtagning. Det finns även krav på att mätinstrumenten ska kontrolleras minst en gång per år av en oberoende kontrollant. Kraven gäller vid förbränning av de flesta sorters avfall, men vissa avfall som anges i 17 § FFA är undantagna förordningens tillämpningsområde. Undantaget gäller bland annat rent träavfall och vegetabiliskt jordbruksavfall.
Krav på vad ett tillståndsbeslut för förbränning av avfall ska innehålla finns i miljöbalken (22 kap. 25 a § och 25 b §). Bestämmelserna i förordningen anger endast den lägsta miljöambitionen som alltid ska gälla för alla berörda anläggningar. Villkoren i tillståndet ska däremot sättas med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. I många fall leder det till strängare krav än vad som anges i FFA.
Förordningen gäller inte för förbränningsanläggningar som omfattas av förordningen om (2018:471) om medelstora förbränningsanläggningar (FMF) eller förordning (2013:252) om stora förbränningsanläggningar (FSF).
Naturvårdsverket har tagit fram en samlad vägledning till FFA.
Vidare har Naturvårdsverket i ett separat dokument kompletterande vägledning om provtagnings- och mätpunkter. Detta dokument togs fram tillsammans med tidigare vägledning varför rubriksättning samt hänvisningar till andra vägledningsdokument inte längre är aktuella.
Målgruppen för dessa dokument är bland annat tillsynsmyndigheter, tillståndsmyndigheter och de som arbetar med eller på förbränningsanläggningar.
Förslag till förändring
Naturvårdsverket har till Miljö- och energidepartementet* lämnat förslag på ändringar av FFA. I januari 2014 överlämnades några mindre ändringsförslag. I september 2014 överlämnades en större promemoria med förslag på ändringar som Naturvårdsverket hade remitterat under våren 2014. Ett av förslagen gäller hur EU-kommissionens beslut om start- och stopperioder kan genomföras. I övrigt föranleddes förslagen huvudsakligen av inkomna synpunkter från verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter, vilka visat på behov av tydliggöranden.
Miljö- och energidepartementet har inte genomfört samtliga ändringsförslag. Tills vidare gäller förordningen som den är skriven. Våra skrivelser redovisar de tolkningssvårigheter som finns.
BAT-slutsatser med särskilda bestämmelser
Naturvårdsverket har generell vägledning kring industriutsläppsbestämmelserna och BAT-slutsatser för industriutsläppsverksamheter.