Avfall får endast förbrännas i anläggningar som uppfyller högt ställda krav enligt regler i förordningen (2013:253) om förbränning av avfall (FFA). Det är inte tillåtet att bränna avfall i mindre anläggningar, såsom en villapanna eller kamin. I Sverige finns det cirka 80 anläggningar som är så avancerade att de uppfyller kraven.
Förbränningsanläggningar omfattas av tillstånds- och anmälningsplikt enligt miljöbalken, tre förbränningsförordningar och BAT-slutsatser. Respektive lagstiftning innehåller ett antal undantag som medför att bestämmelsernas tillämpningsområden inte helt sammanfaller.
Se även flikarna ovan med information om tillämpningsområden, samlade länkar till lagstiftning och referensbibliotek.
INNEHÅLL NEDAN:
Tillstånd och anmälan
Regler om tillstånds- och anmälningsplikt finns i 9 kap. 6 § miljöbalken och 1 kap. 3 och 10 §§ miljöprövningsförordningen (MPF). För förbränning av avfall gäller endera tillståndsplikt eller anmälningsplikt.
Tillstånd
Tillståndsplikt gäller alltid om farligt avfall förbränns, enligt 29 kap 5-8 §§ MPF. Tillstånd krävs också för förbränning av icke-farligt avfall av olika mängd, enligt 29 kap. 9-16 §§ MPF. Särskild tillståndsplikt gäller vid förbränning av viss mängd djurkroppar eller animaliskt avfall enligt 29 kap. 13 och 14 §§ MPF. På sidan om Förbränning av animaliska biprodukter finns mer vägledning om regelverket kring den typen av förbränning.
Anmälan
Anmälningsplikt gäller för förbränningsanläggningar som förbränner mindre än 50 ton icke-farligt avfall per år, 29 kap. 17 § MPF. Detta under förutsättning att förbränningsanläggningen har en installerad tillförd effekt mindre än 20 megawatt.
Förordning med särskilda bestämmelser
Reglerna om avfallsförbränning finns i förordning (2013:253) om förbränning av avfall (FFA). Förordningen genomför huvuddelen av industriutsläppsdirektivet, kap. IV (2010/75/EU). Förordningen trädde ikraft år 2013. Innan FFA genomfördes fanns liknande krav i föreskriften ”Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:28) om avfallsförbränning”. Kraven har varit ungefär desamma sedan år 2002 men skärptes ytterligare något i och med att IED genomfördes.
I FFA anges krav på hur anläggningen ska vara konstruerad och hur den ska drivas, det finns bland annat krav på kunskap om vilka avfall som tas emot för förbränning. Det anges stränga utsläppskrav för utsläpp till luft och vatten, vilket innebär att högeffektiv reningsutrustning måste finnas. Vidare anges hur utsläppen ska mätas, i många fall krävs kontinuerlig provtagning. Det finns även krav på att mätinstrumenten ska kontrolleras minst en gång per år av en oberoende kontrollant. Kraven gäller vid förbränning av de flesta sorters avfall, men vissa avfall som anges i 17 § FFA är undantagna förordningens tillämpningsområde. Undantaget gäller bland annat rent träavfall och vegetabiliskt jordbruksavfall.
Krav på vad ett tillståndsbeslut för förbränning av avfall ska innehålla finns i miljöbalken (22 kap. 25 a § och 25 b §). Bestämmelserna i förordningen anger endast den lägsta miljöambitionen som alltid ska gälla för alla berörda anläggningar. Villkoren i tillståndet ska däremot sättas med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. I många fall leder det till strängare krav än vad som anges i FFA.
Förordningen gäller inte för förbränningsanläggningar som omfattas av förordningen om (2018:471) om medelstora förbränningsanläggningar (FMF) eller förordning (2013:252) om stora förbränningsanläggningar (FSF).
Vägledning till förordningen
Naturvårdsverket har tidigare tagit fram tre vägledningsdokument om reglerna om stora förbränningsanläggningar och om avfallsförbränning. De två regelverken är huvudsakligen olika, men de har en del regler som är lika eller likartade. Dokumenten avser i huvudsak vägledning kring Naturvårdsverkets tidigare föreskrifter NFS 2002:26 och NFS 2002:28. Vår bedömning är att vägledningen till stora delar är relevant även under FFA och förordningen (2013:252) om stora förbränningsanläggningar av avfall.
Vidare har Naturvårdsverket tagit fram vägledning som beskriver förändringarna som förordningen innebar jämfört med tidigare lagstiftning. I separata delar av den vägledningen finns också en uppdatering och komplettering av avsnitt 4.6, samt ett nytt avsnitt, 5.1.4. Flera av bestämmelserna i förordningen är de samma som i den äldre lagstiftningen. För andra är innebörden densamma även om ordalydelsen ändrats.
Målgruppen för dessa dokument är tillsynsmyndigheter, tillståndsmyndigheter, och de som arbetar med eller på förbränningsanläggningar.
Naturvårdsverket kommer att sammanställa tidigare vägledning i ett samlat vägledningsdokument för respektive förordning. Så snart detta arbete är slutfört publiceras dokumenten på hemsidan och ersätter då tidigare vägledningsdokument.
Förslag till förändring
Naturvårdsverket har till Miljö- och energidepartementet lämnat förslag på ändringar av FFA. I januari 2014 överlämnades några mindre ändringsförslag. I september 2014 överlämnades en större promemoria med förslag på ändringar som Naturvårdsverket hade remitterat under våren 2014. Ett av förslagen gäller hur EU-kommissionens beslut om start- och stopperioder kan genomföras. I övrigt föranleddes förslagen huvudsakligen av inkomna synpunkter från verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter, vilka visat på behov av tydliggöranden.
Miljö- och energidepartementet har inte genomfört samtliga ändringsförslag. Tills vidare gäller förordningen som den är skriven. Våra skrivelser redovisar de tolkningssvårigheter som finns.
.