Avfall får endast förbrännas i anläggningar som uppfyller högt ställda krav i bindande regler i en förordning. Det är alltså inte tillåtet att bränna avfall i villapanna eller kamin, och inte heller i en oljepanna med alloljebrännare.
De bindande reglerna gäller parallellt med vad som anges i anläggningens tillstånd. I Sverige finns det bara ungefär 80 anläggningar som är så avancerade att de uppfyller kraven. Några tiotal av dessa ligger på samma plats som en stor förbränningsanläggning, i den betydelse det begreppet har enligt förordningen (2013:252) om stora förbränningsanläggningar.
I tillståndsbeslutet anges villkor för påverkan på miljön, till exempel hur mycket föroreningar som får släppas ut. I många fall är villkoren i tillståndet strängare än motsvarande bestämmelse i förordningen.
Tillstånd och anmälan
Regler om tillståndsplikt finns i 9 kap. 6 § miljöbalken och 1 kap. 3 § miljöprövningsförordningen. För förbränning av avfall gäller endera tillståndsplikt, eller anmälningsplikt. Tillståndsplikt gäller alltid om farligt avfall förbränns, enligt 29 kap 5-8 §§ miljöprövningsförordningen. Tillstånd krävs också för förbränning av icke-farligt avfall av olika mängd, enligt 29 kap. 9-16 §§. Särskild tillståndsplikt gäller vid förbränning av viss mängd djurkroppar eller animaliskt avfall enligt 29 kap. 13 och 14 §§, se sidan om förbränning av animaliska biprodukter.
Tillstånd enligt miljöbalken krävs inte för förbränningsanläggningar som förbränner mindre än 50 ton icke-farligt avfall per år, och har en tillförd effekt mindre än 20 megawatt. För dem krävs en anmälan till tillsynsmyndigheten, enligt 29 kap. 17 § miljöprövningsförordningen.
Bestämmelserna i förordningen
De bindande reglerna finns i förordning (2013:253) om förbränning av avfall. Där anges krav på hur anläggningen ska vara konstruerad och hur den ska drivas. Det anges också högsta tillåtna utsläpp till luft och till vatten samt hur utsläppen ska mätas.
Förordningen genomför huvuddelen av kapitel IV i industriutsläppsdirektivet (2010/75/EU). Dessutom finns krav på vad ett tillståndsbeslut som gäller förbränning av avfall ska innehålla (i 22 kap. 25 a och 25 b § miljöbalken). Förordningen trädde ikraft 2013 och 2014. Kraven har varit ungefär desamma sedan 2002 men skärptes ytterligare något i och med att IED genomfördes. De fanns huvudsakligen i förordningen (2002:1060) om avfallsförbränning, och dels i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:28) om avfallsförbränning.
Bestämmelserna i förordningen anger endast den lägsta miljöambitionen som alltid ska gälla för alla berörda anläggningar. Villkoren i tillståndet ska däremot sättas med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. I många fall leder det till strängare krav än vad som anges i förordning (2013:253) om förbränning av avfall.
Vägledning till förordningen
Vi har tagit fram en vägledning som beskriver förändringarna som förordningen innebar jämfört med den lagstiftning som föregick förordningen.
Vi har också tagit fram en uppdatering och komplettering av avsnitt 4.6 i den vägledningen. Genom att publicera detta separat tillgängliggör vi informationen tidigare än vad som annars skulle vara möjligt. Vid nästa uppdatering kommer detta avsnitt att lyftas in och ersätta det som där anges i avsnitt 4.6.
Flera av bestämmelserna i förordningen är de samma som i den äldre lagstiftningen. För andra är innebörden densamma även om ordalydelsen ändrats. För vägledning om sådana bestämmelser hänvisar vi till våra tre vägledningsdokument Förbränningsanläggningar Vägledning del 1, del 2 respektive del 3, vilka finns längre ner på denna webbsida.
Kraven i korthet
Kraven gäller vid förbränning av de flesta sorters avfall, men vissa avfall är undantagna. De listas i 17 § förordning (2013:253) om förbränning av avfall. Bland annat undantas rent träavfall och vegetabiliskt jordbruksavfall och de berörs inte av de här reglerna. Då ordet avfall används nedan avses inte de avfallsslag som är undantagna.
Kraven på förbränning av avfall är i korthet:
- Kunskap om vilka avfall som tas emot för förbränning
- Pannan måste vara specialbyggd för att förbränna avfall.
- Stränga utsläppskrav för en lång rad föroreningar. Detta innebär att högeffektiv reningsutrustning måste finnas.
- Kontinuerlig mätning av utsläppen av många av föroreningarna, det vill säga hela tiden. Dessutom måste mätinstrumenten kontrolleras minst en gång per år av en oberoende kontrollant.
Förslag till förändring
Naturvårdsverket har till Miljö- och energidepartementet lämnat förslag på ändringar av förordningen (2013:253) om förbränning av avfall. I januari 2014 överlämnade vi några enklare ändringsförslag. I september 2014 överlämnade vi en större promemoria med förslag på ändringar som vi hade remitterat under våren 2014. Förslagen föranleds huvudsakligen av inkomna synpunkter från verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter, vilka visat på behov av tydliggöranden.
Miljö- och energidepartementet har haft svårt att prioritera arbetet med att genomföra dessa ändringsförslag. Tills vidare gäller förordningen som den är skriven. Våra skrivelser redovisar de tolkningssvårigheter som finns.
Avancerade anläggningar
De högt ställda kraven innebär i praktiken ett förbud mot att förbränna avfall i anläggningar som inte är specialbyggda och specialutrustade för att använda avfall som bränsle. I Sverige finns ett 80-tal anläggningar som förbränner avfall. Kostnaderna för mätningar brukar röra sig om flera hundratusen kronor per år. Reningsutrustningen kostar många miljoner kronor.
Det är inte tillåtet att förbränna avfall, till exempel plastpåsar, i en villapanna, kamin eller öppen spis.
Förbränning av animaliska biprodukter
Särskilda regler gäller för förbränning av animaliska biprodukter, det vill säga allt från djurriket som inte är livsmedel. Hit räknas produkter som ursprungligen varit avsedda som livsmedel, men inte längre är det. Begreppet animaliska biprodukter definieras i EU:s förordningar (1774/2002/EG) om animaliska biprodukter, ABPF. De gäller direkt i alla medlemsländer. Jordbruksverket är central myndighet för denna förordning.
Äldre vägledning som fortfarande är relevant
Både Naturvårdsverket och Miljösamverkan Sverige har tagit fram vägledning om NFS 2002:28 som till stora delar är tillämplig i sak även under förordningen (2013:253) om förbränning av avfall. Paragrafreferenser stämmer förstås inte. Vägledningarna kompletterar varandra så det är väl värt att läsa båda.
Naturvårdsverket har tagit fram tre vägledningsdokument om reglerna om stora förbränningsanläggningar och om avfallsförbränning. De två regelverken är huvudsakligen olika, men de har en del regler som är lika eller likartade. De beskrivs i det tredje vägledningsdokumentet. Målgruppen för dessa dokument är tillsynsmyndigheter, tillståndsmyndigheter och de som arbetar med eller på förbränningsanläggningar.
Miljösamverkan Sveriges vägledning
Miljösamverkan Sverige har tagit fram ett handläggarstöd, i form av checklista för tillsynsbesök samt en tolkningshjälp för reglerna om förbränningsanläggningar. Tolkningshjälpen tar upp några frågeställningar som inte berörs i Naturvårdsverkets vägledningsdokument. (Länken innehåller både en rapport och en checklista)
Kommande revideringar av vägledning
Vi avser att arbeta ihop alla de ovan nämnda vägledningarna till en helhet, som helt utgår från förordning (2013:253) om förbränning av avfall. Det är dock för tidigt att säga när det arbetet kan vara klart.