Den totala mängden farligt avfall som uppkom under 2012, var 2 800 000 ton. 400 000 ton kom från hushållen (Avfall i Sverige 2012, Rapport 6619).
Ett fåtal specialiserade anläggningar
Den svenska marknaden för farligt avfall är ganska liten vilket gör att det finns ett begränsat antal behandlingsanläggningar. Många anläggningar är antingen specialiserade på en särskild typ av avfall eller en viss metod. Därför finns kapaciteten att ta hand om vissa farliga avfall bara på enstaka platser i landet.
Farligt avfall kan behandlas genom förbränning, våtkemisk behandling, biologisk behandling och deponering. Det är också vanligt att förbehandla avfallet före den slutliga behandlingen. Förbehandling kan exempelvis vara indunstning eller demontering av farliga komponenter i elektronikavfall.
Exempel på hantering:
- Spillolja kan tas om hand genom upparbetning och sedan användas som bränsle i fram för allt cement- eller kalkugn. Det finns ett fåtal större aktörer i Sverige som samlar in och förbehandlar spillolja, men ingen av dem klarar regenerering av spillolja, dvs materialåtervinning till ny smörjolja. Sådan behandling av svensk spillolja sker i utländska anläggningar.
- Batterierna samlas in, sorteras och lämnas till olika återvinnings- eller slutförvaringsanläggningar, enligt batteriförordningen.
- Elektronik och elektroniskt avfall förbehandlas, det vill säga sorteras och/eller demonteras, innan det skickas vidare. Demonteringen sker till största delen manuellt hos certifierade förbehandlare.
- Oljehaltiga avfall som exempelvis slam från bensinstationer och oljeavskiljare tas om hand på ett antal anläggningar runt om i Sverige.
- Kvicksilverhaltigt avfall med över 0,1 viktsprocent kvicksilver och som inte ska återvinnas, ska djupförvaras från 2015.
- Mängden förorenade jordar ökar. 2004 fanns det 38 behandlingsanläggningar som tar emot jordar med farliga föroreningar. Avfallet behandlas huvudsakligen genom biologisk rening.