Kommunen har skyldighet att i sin avfallsplan ange vilka nedlagda deponier som finns inom kommunen - både industrideponier och övriga. Det framgår av Naturvårdsverkets föreskrift om avfallsplan. Kommunen har även ett ansvar att klassificera de nedlagda deponierna enligt MIFO.
Första oklarheten - miljöfarlig verksamhet
Vem är tillsynsmyndighet över en nedlagd industrideponi som härstammar från en miljöfarlig verksamhet?
Naturvårdsverkets tolkning
Tillsynsmyndighet över en nedlagd industrideponi är densamma som över föroreningsskador som härrör från den miljöfarliga verksamheten. Deponin och den miljöfarliga verksamheten ses i detta sammanhang som en och samma verksamhet. Detta oavsett om deponin ligger inom själva verksamhetsområdet eller på ett avstånd därifrån.
Bakgrund till ställningstagande
En deponi och den verksamhet som givit upphov till avfallet kan betraktas som en och samma verksamhet. Detta har stöd bl.a. i Miljööverdomstolens dom den 18 juni 2008 i mål M2599-07 (Ebbamåla). Detta synsätt innebär att samma myndighet som har tillsynen och kunskapen om själva verksamheten även har tillsynsansvaret för deponin och att bara en tillsynsmyndighet agerar gentemot verksamheten och dess verkningar.
Andra oklarheten - flera verksamheter eller hushåll
Vem är tillsynsmyndighet över en nedlagd deponi, och föroreningsskador orsakade av denna, där avfallet härstammar från flera olika verksamheter eller hushåll?
Naturvårdsverkets tolkning
Om deponeringen upphörde före den 1 juli 1969 är kommunen tillsynsmyndighet. Om deponeringen upphörde efter detta datum är både kommunen och länsstyrelsen tillsynsmyndighet och båda myndigheterna har rätt att agera.
Bakgrund till ställningstagande
En nedlagd deponi där avfallet härstammar från flera olika verksamheter och/eller hushållsavfall bör alltid kunna betraktas som en anläggning för deponering. En nedlagd deponi där avfallet härstammar från flera olika verksamheter och/eller hushåll kan därtill betraktas på två sätt.
- Deponin kan betraktas som en pågående passiv miljöfarlig verksamhet (förvaringsfall) enligt 9 kapitlet MB och då bedöms tillsynsmyndighet över denna enligt 2 kap. 31 § 1 punkten miljötillsynsförordningen (2011:13). En nedlagd deponi är att betrakta som en U-verksamhet, vilket ger ett kommunalt tillsynsansvar över den pågående passiva miljöfarliga verksamheten, det vill säga innehållet i deponin. Tillsynen över föroreningsskador som härstammar från deponin, efter dess nedläggning, bedöms utifrån 2 kap. 31 § 2 punkten och alltså är kommunen tillsynsmyndighet även över dessa.
- Den nedlagda deponin kan dock, som vilken annan nedlagd miljöfarlig verksamhet som helst, även betraktas som en nedlagd verksamhet. All form av deponering är tillståndspliktig enligt förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd och således en A- eller B-verksamhet. Länsstyrelsen är enligt 2 kap. 29 § första stycket 3 punkten miljötillsynsförordningen (2011:13) tillsynsmyndighet för föroreningsskador orsakade av en nedlagd A- eller B-verksamhet där den faktiska driften (avfall har tagits emot) pågått efter den 1 juli 1969. Länsstyrelsen är alltså tillsynsmyndighet över föroreningsskador orsakade av den nedlagda deponin.
I sådana fall där tippning skett av små volymer som enstaka händelse skulle dessa även kunna klassas som nedskräpning enligt 15 kap. 30 § MB. Kommunen är då tillsynsmyndighet.
Praxis säger oss att vi vid förvaringsfall i första hand bör kräva den som deponerat på åtgärder och inte fastighetsägaren. Detta borde resultera i att det är själva deponiverksamheten i sig och inte deponin som sådan som ska beaktas vid bedömningen av tillsynsmyndighet. Miljööverdomstolens dom den 13 maj 2002 i mål M768-01 talar om att det, för att vara en avfallsanläggning, måste finnas anordningar på platsen. Det är dock oklart vilka anordningar som krävs.