Att inventera och åtgärda nedlagda deponier

De deponier som är i drift i dag omfattas av deponeringsförordningen som ställer krav på bland annat uppsamling av lakvatten, bottentätning, skyddsåtgärder under och runt om deponin liksom en avslutande täckning. Sedan deponeringsförordningen trädde i kraft år 2001 har en anpassning skett av Sveriges deponier.

Äldre deponierna innebär större problem

För äldre, nedlagda deponier är förutsättningarna dock annorlunda. Det finns ett stort antal äldre deponier som har avslutats enligt tidigare lägre krav för deponering eller innan krav på skyddsåtgärder fanns. Miljöskyddet vid dessa äldre deponier är generellt sämre än vid de deponier som är i drift idag.

Nedlagda deponier kan påverka människors hälsa och miljön negativt genom förorening av mark, grund- och ytvatten samt utsläpp av deponigas. Dessutom har äldre, nedlagda deponier ofta en sämre placering utifrån miljösynpunkt. Dessa deponier behöver därför identifieras och riskklassas. Vidare behöver de områden som innebär en risk för människors hälsa och för miljön åtgärdas.

Samhället har förändrats och därmed avfallet

Vid äldre, nedlagda deponier sker oftast ingen eller en begränsad provtagning av lakvatten. De föroreningar som förväntas finnas i, och spridas från, äldre deponier är bland annat tungmetaller, klorerade och icke klorerade lösningsmedel, klorerade kolväten, fenoler, olja och närsalter. Deponierna är också en källa till utsläpp av växthusgaser i form av metangas.

Det deponerade avfallet har dock varierat genom åren beroende på förändrade konsumtionsvanor i samhället samt på grund av införda deponeringsförbud. Även industriavfallets beskaffenhet har ändrats. Före 1950-talet användes till exempel inte lika stora volymer och typer av kemikalier. Därefter har dock avfall som idag klassas som farligt avfall inlämnats från både hushåll och industrier för deponering. I och med införandet av miljöskyddslagen 1969 omfattades deponeringsverksamheter av tillståndsplikt vilket ledde till färre men större och mer kontrollerade deponier.

Miljöfarlig verksamhet

Att förvara avfall i en deponi räknas som pågående miljöfarlig verksamhet även om deponin inte tar emot något nytt avfall. Det beror på att utsläppen av föroreningar ändå fortsätter. Därför gäller miljöbalkens regler, och den som är ansvarig för deponin måste också utföra åtgärder för att minska miljöpåverkan.

När det gäller nedlagda kommunala deponier ansvarar kommunerna för att undersöka dem och bedöma deras risker. Detta ska ingå i den kommunala avfallsplaneringen enligt Naturvårdsverkets föreskrift 2006:6 (se länk i rutan Mer information).

Det är i första hand den som deponerat avfallet som ska vidta åtgärder. Om det inte går att hitta den som deponerade avfallet kan markägaren bli ansvarig för att göra något åt deponin. Men även då ska kraven vara skäliga, i lagens mening. Via länken i högermenyn Tillsyn nedlagda deponier finner du information om tillsynsmyndighet över nedlagda industrideponier och övriga förvaringsfall.

Vägledningen för inventering, undersökning och riskklassning av nedlagda deponier 

SGI publicerade år 2014 information och råd för inventering, undersökning och riskklassning av nedlagda deponier med stöd av Naturvårdsverket (se länk i rutan Mer information).

Syftet med vägledningen är att främja kommunernas och länsstyrelsernas inventeringsarbete, möjliggöra likvärdiga bedömningar samt underlätta för tillsynsmyndigheterna att fokusera på arbetet med nedlagda deponier. Inventering och riskklassning av nedlagda deponier ger en överblick av problemets omfattning liksom ett underlag för prioritering av åtgärder.

Vid exploatering av nya områden behövs kunskap om var nedlagda deponier finns och vilka risker de utgör, varför vägledningen även syftar till att utgöra att stöd för samhällsplaneringen. Rapporten utgör ett komplement till Naturvårdsverkets rapport 4947, ”Metodik för inventering av förorenade områden”. (se länk i rutan Mer information).

Rapport om lakvatten och deponigas