EU-kommissionen stämde Sverige för brister i kvävereningen och 2009 föll EU-domstolens dom. Domen innebär att kommissionens talan bifallits i fråga om vissa avloppsreningsverk i södra Sverige. Det betyder att EU-domstolen håller med kommissionen och dömer Sverige att ordna med kväverening i dessa reningsverk. Här har Sverige hållit med om bristerna. I övrigt har kommissionens talan ogillats.
Domen innebär att Sveriges tolkning av avloppsdirektivet gäller. Sveriges syn på vilka avloppsreningsverk som behöver införa kväverening gäller fortsättningsvis. Det innebär i praktiken att reningsverken i Norrland inte behöver införa kväverening utifrån direktivets krav och att inlandsverken i södra Sverige får tillgodoräkna sig retentionen av kvävet på dess väg ut till havet.
Tumregel upphör gälla
Domen medför att Sverige inte kan tillämpa "tumregeln" om 20 ton vid havets mynning för att påverkan vid det känsliga området ska anses föreligga. Vidare ändras också tillämpningen av det alternativa kravet att rena kväve till 70 procent genom att reduktionen i recipienten före utsläpp i det känsliga området får ses som en del av reningen.
Före domen
Innan domen från EU-domstolen hade kommit tillämpades direktivet, och därmed också föreskriften, på så sätt att om mängden kväve från tätorten som når det känsliga området understeg 20 ton så krävdes inte särskild kväverening. I denna beräkning inkluderades endast den mängd kväve som reduceras vid det primära och sekundära reningssteget samt retentionen för den specifika tätorten.
Det känsliga området är kusten från norska gränsen till och med Norrtälje kommun. För det fall mer kväve än 20 ton nådde kusten krävdes full utbyggnad av kväverening, det vill säga införande av tertiär rening, vid reningsverket så att halten understeg 10 respektive 15 mg/l alternativt en reduktion av kväve på 70 procent uppnåddes.
Efter domen
Med anledning av framförallt punkterna 101 och 105 i domen har Naturvårdsverket ändrat vägledningen. I dessa punkter kan man läsa att ett indirekt kväveut¬släpp i känsliga vatten endast medför en skyldighet att minska kvävehalten om mer än 30 procent av det kväve som finns i avloppsvattnet från tätbebyggelse når de känsliga vattnen (101) och att man får lägga ihop kvävereduktionen vid reningsverket och den naturliga retentionen för att avgöra om miniminivån för kvävereducering klaras (105).
Ändringen innebär att för det fall den sammanlagda reduktionen vid reningsverket, alla reningssteg inkluderade, och retentionen av det kväve som når det känsliga området tillsammans överskrider 70 procents reduktion av tätortens belastning så krävs inte någon ytterligare kväverening. Självklart kan man även fortsättningsvis klara kraven i direktivet genom att rena avloppsvattnet så att en utgående halt på 10 alternativt 15 mg/l uppnås.
Naturvårdsverket vill dock poängtera att liksom tidigare går det alltid att ställa strängare krav i det enskilda fallet vid tillståndsprövningen av verksamheten.
Mer information
Exempel på skrivelser efter ny tillämpning enligt ovan