Konfidensintervallet är 2771 - 2980 björnar i Sverige och spannet visar på den osäkerhet som finns i populationsuppskattningen. De yttre värdena i intervallen är mindre sannolika än medelvärdet. Det är ungefär lika många björnar som det var år 2013 då den förra nationella populationsberäkningen gjordes och som visade ett resultat på ca 2800 björnar.
Under 2017 sköts knappt 300 björnar i skydds- och licensjakt vilket motsvarar ca 10 procent av populationen 2017.
Populationsberäkningen är grundad på de spillningsinventeringar som genomförts i respektive län och trender i de björnobservationer som jägarna samlat in. Jägarnas omfattande bidrag till de regionala spillningsinsamlingarna är en viktig del i slutresultatet.
Det genetiska tillståndet för björnstammen
Den skandinaviska björnpopulationen uppvisar en relativt hög genetisk variation. Det förekommer genetiskt utbyte mellan både reproduktionsområden inom Sverige och mellan svenska och norska björnområden.
Det genetiska utbytet drivs i huvudsak av utvandrande hanar. Om man ser till den DNA som endast sprids från honor till deras avkommor (så kallad mitokondrie-DNA) så finns det två genetiska linjer i Sverige – en sydlig och en östlig linje. Den geografiska gränsen mellan de två genetiska linjerna går genom Storsjöbäckenet i centrala Jämtland i väst, till norra Gävleborgs län i öst. Eftersom detta DNA inte blandas utan ärvs från modern så kan det användas för att studera geografiskt ursprung. Detta visar att de svenska björnarna har invandrat från två olika källpopulationer, förmodligen i anslutning till den senaste istiden.
Den sydliga linjen är närmast släkt med björnar i Pyrenéerna och de Kantabriska bergen i Frankrike och Spanien. Den östliga linjen är närmast släkt med björnar från Finland och Ryssland. Dessa genetiska skillnader är inte lika tydliga när man enbart tittar på kärn-DNA. Björnstammen förvaltas som en enda population.
Utbredningsområde
Björnen förekommer allmänt i Sverige från Dalarnas och Gävleborgs län och norrut. Den svenska björnstammen utgör huvuddelen av den skandinaviska populationen där endast ett fåtal reproduktioner, det vill säga honor som föder ungar, förekommer i angränsande norska områden.
Utbredningen i Skandinavien har varit koncentrerad till fyra kärnområden där honorna i huvudsak funnits i:
- ett sydligt område – Härjedalen (södra Jämtlands län), Dalarna och Gävleborgs län
- ett mellanområde – norra Jämtland, Västernorrlands län och Västerbottens län
- två nordliga områden – Norrbottens län.
Karta över utbredningen av björn
I och med att björnstammen har ökat har gränserna mellan kärnområdena gradvis suddats ut. Utbredningen har fortsatt att öka ut mot kusterna, och de tidigare två reproduktionsområdena i norr har växt ihop till ett större område, samtidigt som det mellersta och södra reproduktionsområdet har närmat sig varandra.
Historik
Björnstammen var nästan utrotad under början av 1900-talet efter en kraftig nedgång under andra halvan av 1800-talet. Det återstod runt 130 björnar i fyra områden i Sverige under 1930-talet, främst i fjälltrakterna. Dessa fyra områden utgjorde grunden till de tidigare kärnområdena.
Björnen fridlystes i Sverige 1927 och jakt tilläts i begränsad utsträckning från 1943. Under denna period hade björnstammen börjat återhämta sig i Sverige och fortsatte öka med cirka 1,5 procent per år fram till 1993. Norge betalade däremot ut skottpengar på björn fram till 1973 och i Norge försvann den reproducerande björnstammen kort därefter.
Björnstammens storlek har varierat över tid
Beräkningar som tidigare har genomförts av Skandinaviska Björnprojektet angav en tillväxttakt hos märkta björnar i den södra delen av den svenska björnstammen under 1990-talet på cirka 16 procent.
2017 års inventering visar ingen statistiskt säkerställd tillväxt jämfört med år 2013. Den näst senaste beräkningen som gäller år 2008 till 2013 visar (med samma data från jägarnas observationer) på en årlig medeltillväxttakt på minus 3,2 procent. Från 1998 till 2007 låg tillväxten i Sverige baserat på jägarnas observationer på runt 4,5 procent.