Utsläpp från avfallsbehandling kommer främst från deponier och deras utsläpp av metan, men utsläpp kommer även från hantering av avloppsvatten, från biologisk behandling av fast avfall samt den övriga avfallsförbränning som inte används för produktion av el och värme.
Utsläppen har minskat med ungefär 60 procent jämfört med år 1990 och motsvarar nu cirka tre procent av Sveriges totala växthusgasutsläpp.
Från avfallsbehandling rapporteras utsläpp av:
- metan (CH4) från avfallsdeponier
- lustgas (N2O) och metan (CH4) från hantering av avloppsvatten
- lustgas och metan från biologisk behandling av fast avfall
- koldioxid (CO2), lustgas och metan från övrig avfallsförbränning (sådan som inte används för produktion av el och fjärrvärme).
Utsläpp från avfallsförbränning ingår inte i avfallssektorn, det hör till el- och fjärrvärmeproduktion.
Stor minskning av utsläpp från deponier sedan 1990
Lite mer än två tredjedelar av utsläppen från avfallsbehandling kommer idag från avfallsdeponier. Sedan 1990 har utsläppen från avfallsdeponier minskat med nästan 70 procent och minskningen förväntas fortsätta ytterligare under kommande år. Under det senaste året minskade utsläppen med nästan 10 procent.
Avfallsdeponier är alla de upplag dit vi fört avfall från hushåll, industrier, askor från el- och värmeproduktion, förorenade jordmassor med mera. De är den näst största källan till utsläpp av metan, efter jordbrukssektorn. Deponierna samlar även stora mängder föroreningar och miljögifter på en begränsad yta. Med tiden läcker ämnena ut i den omgivande miljön.
Utsläppsminskningen beror på flera faktorer, framförallt på att metanåtervinning från deponier har expanderat samtidigt som deponerat organiskt avfall minskat, tillsammans med ökad avfallsförbränning och materialåtervinning. Bakom denna utveckling ligger såväl lagstiftning som andra styrmedel.
Hantering av avloppsvatten ger utsläpp av lustgas och metan. Det svarar för 16 procent av utsläppen från avfallsbehandling år 2014. Sedan 1990 har utsläppen minskat något, vilket beror på förbättringar i reningsverken.
Utsläpp från biologisk behandling visar en tydlig ökande trend. Detta beror på ökad kompostering och rötning av avfall i Sverige. Rötning kan användas för att exempelvis producera biogas. Produktionsutsläppen, som läckage, rapporteras som utsläpp från avfallsbehandling.
Övrig avfallsförbränning har ökat sedan 1990, men står fortfarande för en liten del av avfallssektorns totala utsläpp, fyra procent.
En mix av styrmedel bakom utsläppsminskningen
Under de senaste åren har standarden på avfallsdeponierna i Sverige och Europa blivit bättre. Det är en följd av EU-direktivet om deponering av avfall (99/31/EG). 2001 kom ny lagstiftning, som skärpte kraven på deponier i Sverige (2001:512).
Ett antal nationella styrmedel har lett till utsläppsminskningar och Sverige har därför uppnått flera av EU-direktivets mål om deponering tidigare än kraven.
Sverige har använt en mix av styrmedel för att öka återvinningen av avfall och minska de totala avfallsmängderna. Det har lett till minskade utsläpp från avfallsbehandling:
- regler om kommunal avfallsplanering (NFS 2006:6)
- regler om producentansvar för vissa varor
- skatt på deponering av avfall (sedan 2000)
- förbud att deponera utsorterat brännbart avfall (infördes 2002)
- förbud att deponera organiskt avfall (infördes 2005).
Sveriges officiella statistik
Denna statistik tillhör Sveriges officiella statistik.
