Läckagen från deponier riskerar att påverka människors hälsa och miljön genom förorening av mark och vatten. Spridningen av föroreningar kan vara både som fasta partiklar, lösta i vatten eller i gasform.
Föroreningar sprids med lakvattnet
Vatten som varit i kontakt med deponerat material och som avleds från eller kvarhålls i en deponi kallas lakvatten. Lakvatten bildas av nederbördsvatten som infiltrerar deponin och vid komprimering då vattnet i avfallet pressas ut. I gamla deponier bildas lakvatten även genom att grund- och ytvatten tränger in i deponin.
Lakvatten innehåller framförallt näringsämnen (kväve) och syreförbrukande ämnen (BOD, COD), men innehåller även metaller (till exempel bly, järn, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, mangan, nickel, zink) och organiska miljögifter (till exempel dioxiner, bromerade flamskyddsmedel, bekämpningsmedel).
Risk finns för påverkan på mark, sjöar och vattendrag samt grundvatten. Vissa miljögifter kan vara akuttoxiska för olika organismer. Andra ämnen kan vara bioackumulerbara och därmed ha en betydande påverkan även om koncentrationerna är låga.
Sammansättningen på lakvattnet varierar bland annat beroende på vad som deponerats, fastläggning av ämnen, nedbrytning av avfallet, deponerinsgteknik och vattenmängd. Förorenat vatten från sorteringsytor och mellanlagringsytor på avfallsanläggningen samlas ibland upp gemensamt med lakvattnet. Detta vatten innehåller ofta höga halter av många föroreningar. Bromerade flamskyddsmedel och tennorganiska föreningar är exempel på sådana.
Utsläpp av metangas och utsläpp vid bränder
När vi deponerar organiskt material finns det risk för utsläpp av metangas. Dessutom kan bränder i deponier orsaka utsläpp av till exempel dioxiner. I äldre deponier finns ofta stora mängder av giftiga ämnen som i dag hanteras med betydligt större försiktighet, till exempel tungmetaller som kvicksilver och kadmium.
Tre avgörande frågor
Miljöproblem kan förekomma både vid nedlagda deponier och vid deponier som fortfarande är i drift. Hur stor miljö- och hälsopåverkan som en deponi har beror på dess lokalisering, de skyddsåtgärder som konstruerats och på det deponerade avfallets egenskaper.
- Lokaliseringen av deponin avgör hur naturliga barriärer kan utnyttjas.
- Konstruerade skyddsåtgärder används som ett komplement till de naturliga förutsättningarna för deponin. Sådana skyddsåtgärder kan vara konstgjorda barriärer, bottentätningar samt sluttäckning av deponin. Hanteringen av lakvatten regleras bland annat i deponeringsförordningen och sedan mer detaljerat i verksamhetens tillstånd.
- Behovet av skyddsåtgärder styrs av vilket avfallsslag som deponeras och dess egenskaper vad gäller utlakning av farliga ämnen, men också av den omgivande miljöns känslighet.