I stratosfären, 10–50 kilometer över våra huvuden, omvandlar solljuset ständigt en del av luftens syremolekyler till ozon. Därmed bildas det naturliga ozonskiktet, som i sin tur absorberar ultraviolett ljus, UV-B-strålning, från solen.
Om strålningen inte absorberades av ozonskiktet skulle den orsaka stora skador på växter, djur och människor, eftersom UV-B-strålningen kan sönderdela molekyler.
I normala fall lyckas bara en liten del av UV-B-strålningen från solen ta sig ner till jordytan. Men på 1970-talet kom de första varningarna om att människans utsläpp av långlivade freoner och andra klor- eller bromhaltiga ämnen kunde tunna ut ozonskiktet. I mitten av 1980-talet visade sig oron vara befogad. Ozonskiktet hade börjat försvagas.
I början av 1990-talet hade ozonskiktets genomsnittliga tjocklek minskat med drygt 3 procent. Mycket tyder nu på att ozonskiktet inte längre minskar och att en återhämtning är på väg tack vare internationella överenskommelser att sluta producera och använda ozonnedbrytande ämnen.
Tunnast över delar av polarområdena på våren
Ozonskiktet är allra tunnast över Antarktis. Som en följd uppstår ett ozonhål då solen under våren sätter fart på ozonnedbrytningen med hjälp av det klor och brom som har samlats under vinterhalvåret.
Tidvis har ozonmängden i stratosfären över Antarktis på senare år minskat med drygt 70 procent. Även över Arktis har man sett en förtunning av ozonskiktet. Mindre uttunningar ("minihål"), som även påverkat ozonskiktet över Sverige, har flera gånger noterats de senaste åren, främst under våren.
Den hittills kraftigaste uttunningen inträffade under de tre första månaderna av 2011. Även om det tunna ozonskiktet under 2011 medförde en ökad ultraviolett strålning tror forskarna inte att risken för exempelvis hudcancer har ökat, eftersom hålet varade under så kort tid.
Risk för skador
För djurens och människornas del innebär ökad UV-B-strålning fara för ögonskador som exempelvis grå starr, och att immunförsvaret försämras. Människan riskerar även att drabbas av olika former av hudcancer om huden inte skyddas från solens ultravioletta ljus. Den främsta anledningen till att allt fler drabbas av hudcancer är dock troligtvis våra solvanor.
Av ozonuttunningens medicinska effekter har vi ännu inte sett mer än början. Sannolikt kommer effekterna att kulminera först om flera decennier, eftersom både hudtumörer och grå starr ofta behöver lång tid för att utvecklas.
Även växtligheten kan ta skada om det ultravioletta solljuset vid jordytan ökar. Experiment med svensk fjällvegetation har visat att redan en måttlig ökning av den ultravioletta strålningen får flera arter att växa långsammare än normalt.
Forskning visar också att produktionen av växtplankton i Antarktis havsområden har minskat med cirka tio procent på senare år.