Koldioxid och andra så kallade växthusgaser som vi människor släpper ut i atmosfären från olika verksamheter gör att det globala klimatet blir varmare. Förbränning av fossila bränslen som till exempel olja, kol och naturgas för el- och värme, i industriprocesser och för transporter svarar för det största bidraget till klimatförändringen både i Sverige och världen i stort.
Den förstärkta växthuseffekten leder till att jordens medeltemperatur stiger. Den senaste tioårsperioden har varit den varmaste som uppmätts de senaste 150 åren, det vill säga så långt tillbaka som det finns tillförlitliga mätdata över den globala medeltemperaturen. Temperaturökningen orsakar förändringar i klimatet med successivt allvarligare och mer svåröverblickbara konsekvenser för ekosystem och biologisk mångfald runt om i världen, liksom för människors samhällen och försörjningsmöjligheter.
För att minska riskerna bedöms det vara nödvändigt att begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen till långt under två grader jämfört med den förindustriella nivån, med ansträngningar för att stanna under 1,5 grader. Uppvärmning utöver en sådan nivå ökar riskerna för konsekvenser som är oåterkalleliga, såsom utrotning av arter, eller i alla fall svåra att vända i tusenåriga tidsperspektiv, såsom destabiliseringen av inlandsisar och den havsnivåhöjning detta orsakar.
Temperaturökningen vid våra nordliga breddgrader går fortare än i världen i genomsnitt. Effekterna kan till exempel bli omfattande för jord- och skogsbruket, liksom för naturliga ekosystem. Känsliga miljöer i fjällen och Östersjön kan skadas eller helt försvinna. Klimatförändringarna påverkar Sverige både genom direkta, lokala effekter, och indirekta effekter av förändringar i omvärlden.
Vilka är utmaningarna?
Koncentrationen av koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären stiger allt mer. För att temperaturökningen ska vara möjlig att begränsa till långt under två grader, och helst under 1,5 grader, behöver de globala växthusgasutsläppen snabbt minska för att senast under seklets andra hälft vara kring noll.
För att en sådan kraftig omställning av samhället ska lyckas behövs både insatser i enskilda länder och internationellt samarbete för att begränsa utsläppen, bland annat inom FN:s klimatkonvention. Riksdagen har beslutat om ett klimatpolitiskt ramverk med inga nettoutsläpp av växthusgaser i Sverige senast år 2045. Att nå dit kommer bli en stor utmaning för hela samhället. Samtidigt som utmaningen är stor, är klimatomställningen förenad med möjligheter till stora positiva synergieffekter, såsom renare luft, bättre stadsmiljö och tryggare energiförsörjning.
Vad görs för att nå målet?
Varje år görs en årlig uppföljning av miljökvalitetsmålen, som lämnas av Naturvårdsverket till regeringen i slutet av mars. I uppföljningen beskrivs de viktigaste aktuella åtgärderna för att nå miljökvalitetsmålen och etappmålen.
Nästan 30 olika svenska myndigheter ska arbeta inom sina respektive verksamhetsområden för att miljömålen ska nås, enligt sina instruktioner eller regleringsbrev. De flesta ska rapportera om sitt arbete till regeringen i sina årsredovisningar. Vad Naturvårdsverket gjort det senaste året för detta miljökvalitetsmål hittar du via länken nedan.
Regeringen sammanställer sedan varje år vad som gjorts för att nå miljökvalitetsmålen. Det presenteras i budgetförslaget för kommande år, den så kallade budgetpropositionen, under utgiftsområde 20: Allmän miljö- och naturvård. Propositionen lämnas till riksdagen i slutet av september varje år.
I slutet av varje mandatperiod redovisar regeringen även vilka insatser som gjorts för miljömålen i en skrivelse till riksdagen.
Preciseringar
Varje miljökvalitetsmål har preciseringar. Preciseringarna förtydligar målet och används i det löpande uppföljningsarbetet av målet.
Etappmålen
Etappmålen ska underlätta möjligheterna att nå de övriga miljömålen. Etappmålen identifierar en önskad samhällsomställning och är steg på vägen för att nå generationsmålet och ett eller flera miljökvalitetsmål.
Ett nytt globalt klimatavtal, som kommer att gälla från 2020, beslutades i Paris 2015. De åtaganden om utsläppsminskningar som världens länder hittills lagt fram måste skärpas för att klara målsättningarna.