Plast används i dag i stora delar av samhället. En viktig anledning till plastens enorma mångsidighet är tillsatser av olika ämnen som ger plasten olika egenskaper.
Med mjukgörare kan man till exempel göra att annars hård plast blir mjuk och böjlig. Men det finns en lång rad andra tillsatser: färgämnen, flamskyddsmedel, antibakteriella ämnen och ämnen som ökar plastens motståndskraft mot solljus för att ta några ytterligare exempel. Tillsatser används också för att underlätta tillverkningen av plast. I vissa plaster finns nästan inga tillsatser, i andra plaster kan mer än hälften av vikten utgöras av tillsatser.
Tillsatserna är till stor del bunden i plastmaterialet, men små mängder kan spridas till omgivningen. En del av dessa ämnen kan vara skadliga för människor, djur och natur.
Många av de skadligaste ämnena, så kallade särskilt farliga ämnen, är förbjudna, och får inte förekomma överhuvudtaget i nya plastprodukter. Men fortfarande används även många andra ämnen som behöver fasas ut. Vi har dessutom en ”skuld” i form av att gamla produkter som nu kommer in till avfallshanteringen.
Alla producenter och verksamheter har en skyldighet att kontinuerligt byta ut ämnen, exempelvis tillsatser i plast, som kan innebära en risk för människa och miljö mot mindre farliga alternativ. Det här kallas produktvalsprincipen, eller substitutionsprincipen, och den finns inskriven i miljöbalken (2 kapitel 4 §).
Plast som vi tillverkar, använder och återvinner ska vara fri från ämnen som kan vara skadliga för människa och miljö.