En knapp tredjedel av utsläppen av växthusgaser i Sverige kommer från industrin. Den största delen av industriutsläppen kommer från bränsleanvändning och övriga utsläpp kommer från tillverkningsprocesserna, framför allt inom järn- och cementproduktion samt viss kemiindustri. Bränsleanvändningen står idag för cirka 60 procent och tillverkningsprocesserna för cirka 40 procent av utsläppen.
Branschernas andel i industrins utsläpp 2018
Industrins oljeanvändning har minskat sedan slutet av 1990-talet, samtidigt som användningen av biobränslen och el har ökat. Detta har bidragit till att utsläppen från industrin har minskat. De största utsläppen kommer från järn- och metallindustrier, kemiindustrier, pappers- och massaindustrier samt icke-metalliska mineralindustrier. Även andra industrier, där gruvindustrin utgör en stor del, står för en betydande andel av utsläppen. En viss del av de gaser som uppstår i järn- och stålproduktion och används för el- och fjärrvärmeproduktion räknas in i utsläppen från el- och fjärrvärmeproduktion.
Energianvändning inom industrin
Det är framför allt pappers- och massaindustrierna som står för utsläppsminskningen. Massa- och pappersindustrierna försörjs i dag till största delen, cirka 70 procent, av biobränslen. Men även i andra industrier har oljeanvändningen sjunkit. Dessutom har möjligheten att byta ut olja mot gas i stålindustrin ökat i och med att man nu kan använda flytande naturgas.
Naturgas ger lägre utsläpp än olja och flytande naturgas har gjort det möjligt att använda naturgas utan att vara ansluten till ett gasnät. Ett skifte från olja till naturgas öppnar också upp för en övergång till biogas, men kan samtidigt leda till att industrier låser fast sig vid fossil energianvändning och därmed en försenad övergång till förnybar energi.
Fortsatt effektivisering av energianvändning är viktig för att minska utsläppen. Detta gäller även användningen av biobränslen då de bidrar till utsläpp av luftföroreningar. Industrin behöver fortsätta på den inslagna vägen, men utveckling av teknik som i dag är långt ifrån introduktion på marknaden behövs för att industrin ska bli klimatneutral.
Ny teknik krävs för att minska processutsläppen
Lösningarna för att minska industrins processutsläpp är mer komplexa än att minska utsläppen från förbränning. För processutsläppen krävs utveckling, demonstration och kommersialisering av nya tekniker. Det kan till exempel handla om skifte till utsläppsfri produktionsteknik. Ett alternativ är infångning och lagring av koldioxid (CCS), där koldioxid fångas in i anläggningen och sedan lagras i till exempel berggrunden.
Om man börjar fånga in och lagra koldioxid samtidigt som man går över till att använda allt mer biobränslen, kan resultatet faktiskt bli att en sådan anläggning bidrar till att mängden koldioxid i atmosfären minskar. Att fånga in och lagra koldioxid är dock inte oproblematiskt, och idag finns inga helt utsläppsfria processer. För att lyckas krävs alltså både forskning och utvecklingsarbete liksom satsningar på storskaliga demonstrationsanläggningar där nya tekniker kan testas och förfinas.
Handeln med utsläppsrätter styr inte tillräckligt…
EU:s system för handel med utsläppsrätter sätter ett utsläppstak för anläggningar inom energiintensiv industri och större el- och värmeproducenter, vilka omfattas av systemet. Utefter utsläppstaket skapas utsläppsrätter, som succesivt minskar. Utsläppsrätter kan köpas på marknaden eller på auktion. Vissa anläggningar får även gratis tilldelade utsläppsrätter, för att undvika så kallat ”koldioxid-läckage”, vilket är då att produktion flyttar utanför handelssystemet där verksamheterna inte behöver köpa utsläppsrätter.
I Sverige har den fria tilldelningen i sin helhet hittills varit högre än de sammanlagda utsläppen i alla sektorer. Det finns dock stora skillnader mellan branscherna. Medan massa- och pappersindustrin i Sverige får 4-5 gånger så många utsläppsrätter gratis än vad branschens totala verifierade utsläpp uppgår till, så behöver mineralindustrin i Sverige köpa till utsläppsrätter motsvarande 20-25% av branschens verifierade utsläpp.
Den fria tilldelningen har minskat och ska fortsatt minska under den fjärde handelsperioden (2021-2030). I takt med att tilldelningen minskar kommer även svenska anläggningar känna av priset på utsläppsrätter, vilket ökar incitamenten att investera i utsläppsminskande åtgärder.
De minskade utsläppen i systemet kommer huvudsakligen från förbränningsanläggningar (3,6% årligen i genomsnitt), jämfört med industrianläggningars utsläpp som har varit på en nästintill oförändrad nivå (0,1% årligen i genomsnitt). För industrins processutsläpp behövs ett högre pris på utsläppsrätter och ev. kompletterande styrning till utsläppshandeln, för att stödja den teknikutvecklingen som krävs för att nå netto noll-utsläpp.
…men många företag ser möjligheter och stöd till omställning finns
Initiativ och utveckling för en omställning till tekniker med mindre utsläpp sker dock inom industrin, inte minst inom Fossilfritt Sverige och de färdplaner som tagits fram. Scenarier visar på att Industrins intentioner skulle kunna halvera utsläppen från sektorn. Det handlar bland annat om vätgasbaserad stålproduktion, elektrifiering, omställning till biobränslen samt CCS.
Det finns dessutom ett antal tillgängliga finansieringsprogram med syfte att stötta industrins omställning. Från svenska offentliga finansiärer finns 2020 runt 1,3 miljarder kronor årligen. Därutöver finns EU-medel, exempelvis Innovationsfonden, om cirka 15 miljarder kronor årligen där det dock är svårt att specificera hur mycket som är öppet för just svensk industri. De flesta program och merparten av medlen är riktade mot tidiga delar av innovationskedjan, som forskning, utveckling och demonstration av ny teknik.