De flesta förorenade områdena i Sverige är från perioden då landet genomgick en stor industrialiseringsvåg, samtidigt som det varken fanns miljölagar eller så stor kunskap om kemikaliers och andra ämnens risker för människor och miljö.
Naturvårdsverkets anslag bidrar till att kommuner och länsstyrelser kan åtgärda områden där det inte längre finns någon ansvarig för att sanera marken. Förutom att undanröja risker för skador på människor, växt- och djurliv, gör saneringarna att värdefulla områden kan "tas tillbaka" och leverera ekosystemtjänster – vare sig de sedan används till att bygga bostäder, anlägga parker eller låta dem återgå till livskraftig natur.
Vanliga rester från industrier
Föroreningarna är till stor del lämningar från Sveriges industrialisering, när det inte fanns miljölagar som ställde krav på verksamheter när det gällde hantering av farliga ämnen, utsläpp, avfall med mera. De vanligaste föroreningarna är tungmetaller av olika slag (bly, zink, koppar, krom med mera), oljeföroreningar och polyaromatiska kolväten som är restprodukter från processindustri och förbränning. PCB, kvicksilver och dioxin är andra välkända farliga ämnen. Många industrier som sågverk och pappersbruk har legat längs kusten vilket bidragit till föroreningar i Östersjön.
Grundlig inventering och kartläggning
För att anslaget ska göra största möjliga nytta prioriterar Naturvårdsverket de områden som utgör störst risk, så att dessa blir åtgärdade först. Idag finns bra kunskap om vilka de farligaste områdena är tack vare den stora inventering som länsstyrelserna gjort med hjälp av Naturvårdsverket, för att identifiera markområden som eventuellt kan vara förorenade, exempelvis där det legat en industri.
Inventeringen omfattar ca 84 000 misstänkt förorenade områden, vilket kan låta som en övermäktig uppgift att ta sig an, men alla dessa områden kommer inte att bli aktuella att åtgärda. En grundligare undersökning av ett område kan visa att verksamheten som funnits där inte har lämnat föroreningar, eller att det finns en ansvarig part som är skyldig att betala för saneringen.
Sveriges 124 mest förorenade områden är åtgärdade
26 000 av områdena är riskklassade, varav ca 1 100 i riskklass 1 (störst risk) och drygt 7 800 i riskklass 2 (näst störst risk). I praktiken är det än så länge endast områden i riskklass 1 och 2 som är aktuella för Naturvårdsverkets saneringsanslag, eftersom de värst förorenade områdena ska åtgärdas först. Genom anslaget har 124 av de värst förorenade områdena blivit åtgärdade så att de inte längre utgör någon risk för hälsa eller miljö.
Objekt som blivit riskklassade
| Riskklass 1 |
cirka 1 100 |
| Riskklass 2 |
cirka 7 800 |
| Riskklass 3 |
cirka 11 000 |
| Riskklass 4 |
cirka 6 000 |
Så görs riskklassningen
Flera faktorer vägs in för att avgöra "farligheten" i ett område – vilken förorening/vilket ämne som är dominerande, exponeringen (risken för att komma i kontakt med föroreningen) och spridningsrisken till närliggande dricksvattentäkter. En förorening kan bestå av väldigt olika ämnen med olika farlighet och egenskaper, men ligger den på flera meters djup är den mindre allvarlig. Riskklass-områdena ligger ofta nära bebyggelse eller dricksvattentäkt, medan klass 4 kan ha mindre mängd föroreningar, eller haft en farlig verksamhet som sett till att minimera utsläpp och miljöpåverkan.
Databas med alla inventerade områden
I länsstyrelsernas databas som kallas EBH-stödet finns olika uppgifter om både misstänkta och bevisat förorenade områden, antal objekt av olika slag, det man känner till om varje objekt, rapporter om undersökningar med mera.
Ett objekt kan vara:
- identifierat – det finns basal information om området, t ex geografisk plats och kunskap om vilken verksamhet som funnits där
- inventerat – man har samlat in fler uppgifter och gjort en riskklassning
- undersökt – man har samlat in mer fakta, bland annat genom markprover
- åtgärdat – föroreningarna är borttagna i olika grad.
Gemensamt för alla 26 000 riskklassade områden är att det funnits bra faktaunderlag och information för att styrka misstanken om föroreningar. Naturvårdsverket och länsstyrelsen vet vilka årtal då en industri varit verksam, vilken förorening som kan vara aktuell och vilka ämnen som verksamheten hanterat.
Resultatet av inventeringen ger en bra överblick, en referensdatabas, över möjliga förorenade områden. En kommun som tänkt bygga på en plats känner då till att här kan det behövas provtagning, och vet de dessutom vilken typ av verksamhet som funnits där kan man välja rätt prover som behövs och undvika onödiga kostnader.
Utmaningar och möjligheter
Med totalt 8 900 områden i riskklass 1 och 2 kommer det att ta tid att åtgärda alla. Anslaget räcker inte till att sätta igång med alla objekt samtidigt, och processen från utredning till åtgärder tar vanligen flera år. Förarbetet tar oftast längre tid än själva saneringen eftersom det innefattar flera undersökningar och provtagningar. Men just därför är riskklassningen viktig för att klara av de värsta områdena först, så att arbetet gradvis går snabbare genom att framtida projekt blir lite enklare.
En annan effekt av riskklassningen är att områden där det finns en ansvarig för finansieringen också blir kartlagda, vilket ökar möjligheten att få till stånd saneringar utan Naturvårdsverkets anslag. Förutom att bevilja anslag hjälper Naturvårdsverket länsstyrelser och kommuner med tillsyn, vägledning och överblick över hur anslaget är fördelat i flera år framåt. De kan då planera bättre för sina ansökningar och ha beredskap för åtgärderna när deras projekt står på tur.
Kunskapen och kartläggningen som finns om förorenade områden är avgörande för att nå målet om en giftfri miljö, men det behövs även bra samverkan och uthållighet i arbetet. I förlängningen vinner vi tillbaka förlorad mark som kan användas för bebyggelse, industri, naturmark eller något annat.